… för att stå på scenen? Många av oss svenskar blir både skräckslagna och paralyserade av att behöva stå inför andra och tala. När man undersökt vad vi är mest rädda för visar det sig att vi är räddast för just denna typ av situationer. Vi är till och med räddare för detta än för döden. I detta kapitel ska jag titta lite närmare på bakgrunden till denna rädsla och försöka sätta in den i en lite vidare kontext.
De flesta blir åtminstone lite nervösa när de ska hålla tal, föreläsa eller på andra sätt framträda inför en grupp av människor. För några innebär denna nervositet en så förlamande rädsla att de med alla tänkbara medel helt försöker undvika dessa situationer. För andra handlar det bara om en kittlande känsla när man ska tala om ett nytt och okänt ämne eller om det man ska prata om är kontroversiellt och därför kan komma att framkalla oönskade reaktioner från publiken. Sedan finns ju Hans Rosling såklart, men honom kan vi bortse ifrån här... Rent objektivt innebär det dock i dagens Sverige sällan någon direkt fara att uttrycka sin åsikt. Att få uttrycka sig är en självklarhet för oss som bor i ett samhälle där yttrandefrihet till och med finns inskriven i grundlagen. Rädslan att tala har med andra ord sällan att göra med en egentlig fara. Vi kan bli ”tillplattade” verbalt i en diskussion eller råka ut för att ingen lyssnar eller bryr sig om vad vi säger, och detta kan vara påfrestande men är knappast farligt i en egentlig bemärkelse. Vår rädsla beror på något annat. I andra länder kan det däremot vara förenat med direkt livsfara att prata för mycket. I diktaturer som exempel Nordkorea kan man bli avrättad eller slängd i fångläger om man råkar säga "fel" saker. I värsta fall kan man, om man ska tro den information som sipprar ut från landet, bli levande uppätna av hungriga hundar om man utmärker sig på fel sätt och hamnar i onåd hos ledaren.
En grund för rädslan är våra grandiosa självbilder. Vi upplever oss alla vara universums centrum och dess början och dess slut. Vi kan bara se världen genom våra egna ögon och ”förstår” den utifrån vår unika bakgrund och historia. Vi ser och tolkar världen utifrån våra unika perspektiv vilket innebär att vi ger oss själva en tyngd och vikt som vi utgår ifrån att även andra ger oss. Har vi sedan ett dåligt självförtroende, en låg tilltro till vår förmåga att prestera, kommer vi att fokusera på det vi uppfattar som fel och brister i det vi gör och säger och överdriva detta. Den grandiosa självbilden blir då negativ. Allt vi gör och säger som vi uppfattar, eller som vi tror att andra uppfattar, som negativt, överdrivs i betydelse och vikt. Det vi uppfattar som en skandal kanske andra inte ens har uppfattat. Vi upplever oss som stående på en scen och tror att alla medmänniskor står och observerar oss och framförallt, dömer oss om vi ”gör fel”.
Men vi kan aldrig leva oss in i andra, vi kan aldrig egentligen förstå hur andra tänker. Det vi observerar genom våra sinnen tolkas i vår hjärna. Det ”råmaterial” som vi observerar i form av information från andra, är de ledtrådar som andra visar upp för oss, medvetet och omedvetet. Dessa ledtrådar tolkar vi utifrån våra egna perspektiv som bygger på våra egna erfarenheter, bakgrund och kunskap. Vi utgår alla från unika tolkningsramar som vi använder när vi ska förstå vår omvärld. Har vi en liknande historia, kommer vi från en liknande kultur och samma tidsperiod så är tolkningsramarna mer lika än om dessa parametrar skiljer sig åt, men fortfarande har alla människor sitt unika sätt att se och förstå omvärlden. Man kan likna det vid att vi står på olika bergstoppar och tittar ut över ett landskap. Från varje bergstopp ser vi olika delar av landskapet, vi ser det från olika håll och ur olika vinklar. Var och en av oss är begränsad till utsikten från just sin bergstopp och ingen av oss kan säkert veta vad man ser från någon annans bergstopp och vi kan aldrig besöka varandras toppar. Vi kan ropa till varandra och berätta vad vi ser men vi kan bara förstå vad andra berättar utifrån vad vi har för erfarenheter från vår egen utsiktspunkt. När man ska försöka förstå en medmänniskas beteende handlar det med andra ord relativt lite om denne, det handlar mest om mig själva. Jag tolkar andras beteende, försöker göra det begripligt, med hjälp av mina egna tolkningsramar och projicerar mina egna tankar och idéer på den andre för att förstå denne och därmed göra omvärlden begriplig. Man kan inte veta vad den andra tänker eller varför denne handlar som den gör. Vår förståelse av andra blir därför en spegling av oss själva. När jag upplever att någon ser fel och brister hos mig så är detta min egen självbild som jag projicerar på andra. Vi dömer oss själva med hjälp av ombud. Detta utesluter självklart inte att andra ibland verkligen anser att vi har fel eller brister eller har betett oss olämpligt, men detta är en annan sak.
Inte ens ur ett rent fysiologiskt perspektiv kan man säga att vi uppfattar en yttre objektiv tolkningsfri värld. Den värld som vi ser skapas i hjärnan utifrån de elektriska impulser nervcellerna i ögonen skickar dit när dessa registrerar förekomsten av elektromagnetisk strålning av vissa våglängder. Elektromagnetisk strålning, vilken våglängd den än må ha, syns inte och har ingen färg i sig utan bilden och färgerna skapas i hjärnan. Där ”kodas” sedan våglängderna med olika färger. Skulle vi ha nervceller i ögonen som reagerade på andra våglängder av det elektromagnetiska spektrumet skulle hjärnan få ett annat "råmaterial" att färglägga och världen skulle se annorlunda ut. I djurvärlden finns många exempel på detta. Många rovfågelsarter ser exempelvis både infraröda och ultravioletta våglängder, vilket gör att deras bild av världen ser lite annorlunda ut än vår bild. De ser bland annat sina bytesdjurs kroppsvärme vilket för dem är en fördel i jakten på mat.
Med andra ord kan man säga att världen ”där ute” inte syns om ingen tittar på den, den skapas varje gång någon mottar och tolkar den elektromagnetiska strålningen som reflekteras från dess yta. Samma sak gäller även våra övriga sinnen. Ljud är vågrörelser som fortplantas i luft. Dessa vågrörelser låter inte i sig. De blir till ljud först när de påverkar nervceller i innerörat avsedda att reagera på denna typ av stimuli. Dessa nervcellers reaktioner tolkas sedan av hjärnan som, så att säga, tonsätter dem. Vi kan heller inte veta hur andra uppfattar sin omgivning. Vi kan inte veta exakt hur andra människors hjärnor färglägger och ljudsätter. Det kan mycket väl vara så att det som jag kallar blått hos någon annan skulle ses som rött om denne skulle kunna se världen utifrån mitt perspektiv. Himmelen är blå för alla, men blått behöver för den skull inte vara detsamma för alla. Detta finns det inget sätt att undersöka eftersom det inte går att beskriva en färg utan att referera till något objekt. Så inte nog med att världen omkring oss inte syns när vi inte ser på den, vi vet heller inte hur den gestaltar sig för andra.
Med detta perspektiv på tillvaron är vi alla i grund och botten ensamma i världen; vi har bara möjlighet att känna oss själva. Detta är ett perspektiv som i sin renaste form kan upplevas både som en befrielse eller med djup existentiell ångest. För den som är rädd att tala kan en sådan insikt vara trösterik.
Ur ett lite vidare perspektiv blir det än mer absurt att vara orolig för en sådan småsak som att tala inför folk. Det är ju, som jag påpekade ovan, irrationellt att tro att andra lägger så stor vikt vid vad vi gör och säger som vi har en benägenhet att tro. Men eftersom vi alltid upplever oss själva stå i centrum för allas uppmärksamhet är det svårt eller till och med omöjligt att på allvar förstå att människorna i min omgivning har fullt upp med sina egna liv och att jag inte är så central för dem som jag hoppas - eller är rädd för. Risken eller chansen att någon uppmärksammar och bryr sig om vad jag gör eller inte gör är oftast liten. Troligen kommer ingen att komma ihåg det goda eller det dåliga jag sagt eller gjort efter en vecka, om de överhuvudtaget lade märke till det när det hände och om hundra år är det inte ens någon som lever av de som bevittnat mina fadäser. Om ett par generationer är jag troligtvis endast ett namn för mina efterlevande, om jag inte gjort något exceptionellt, eller varit kung eller president. Då kan jag eller det jag gjort bli en del av den allmänna historien. Om detta perspektiv inte räcker för att försäkra oss om vår obetydlighet i ett större perspektiv kan vi lägga till en kosmisk dimension till vårt resonemang. Om ett antal miljarder år kommer inte jorden att finnas kvar. Solen kommer att slockna och delar av jordens materia kommer att återbördas ut i universum. Allt som hänt på jorden kommer att suddas ut. Alla är vi samlingar av atomer - som ursprungligen skapades vid universums födelse och som ”förädlats” till tyngre grundämnen på sin väg genom stjärnor och supernovaexplosioner - som kommer att spridas ut i universum när jorden går under. Kanske kommer ”mina” atomer någon gång återanvändas som byggstenar i en annan stjärna eller planet, kanske till och med som en byggsten i en annan levande varelse. Vi är en del i universums historia och kommer att vara en del i universums framtid men vad vi sagt och gjort under vårt ”jordliv” spelar i det stora hela egentligen ingen som helst roll.
Att vara orolig för att tala inför andra är med andra ord inte logiskt. Vår omgivning bryr sig mindre om vad vi gör och säger än vad vi hoppas/är rädda för och allt är förgängligt. Men trots denna insikt fortsätter vi att vara rädda även om insikten kan hjälpa oss en bit på vägen. Förnuftsargument räcker inte och frågan är vad det är för starka krafter som ligger bakom rädslan.
Med utgångspunkten i ett psykodynamiskt perspektiv handlar förklaringen om att vår personlighet och egenskaper formas under den tidiga barndomen av hur vi blir behandlade av vår vårdnadshavare och att det som grundläggs under denna period är mycket svårt att förändra. Den tyske filosofen Axel Honneths beskriver att: ”…mänskliga subjekt överhuvudtaget är kränkbara i sitt förhållande till sig själv följer av den omständigheten att de endast är i stånd att bygga upp och bevara en positiv självrelation med hjälp av instämmande och bejakande reaktioner från andra subjekt.” Vi är beroende av andra. Rädslan att tala inför andra har sin grund i att vi inte fått en instämmande och bejakande reaktion från våra föräldrar när vi var barn och försökte stå i centrum. Föräldrarna kanske vände sig bort när vi försökte säga något och demonstrerade på olika sätt att det vi sa eller gjorde inte var viktigt. De kanske till och med upplevde barnets försök att ta plats som konkurrens om utrymmet och ville behålla det lilla barnet som en publik åt sig själva, oftast omedvetet. Barn är experter på att tolka sina föräldrars mer eller mindre subtila signaler eftersom barnet är fullständigt beroende av sina föräldrars för sin överlevnad. Barn anpassar sig därför, på ett så optimalt sätt som möjligt, till föräldrarnas behov för att därigenom kunna tillfredsställa sina egna behov.
Rädslan att tala inför andra handlar med andra ord inte om en rädsla att tala inför folk i allmänhet utan om en rädsla att tala inför sina föräldrar. Det är föräldrarna som sitter i publiken och det är deras reaktion vi är rädda för. Föräldrarna utgör referensramarna för hur vi tolkar och förstår andras beteende och vi förväntar oss att andra är som våra föräldrar. Om man är van att föräldrarna inte är intresserade av att lyssna, att de vill att man ska vara tyst och inte ta plats blir att ställa sig på en scen ett uppror mot dessa och vi reagerar så som vi reagerade när vi var små. Vi är rädda att de ska vända sig ifrån oss, dra bort sin kärlek från oss, när vi uppträder på ett sätt som vi upplever är emot deras vilja. Detta kan leda till olika förhållningssätt på ”scenen”, exempelvis att man försöker minimera skadan genom att ta så lite plats som möjligt, prata tyst, prata fort så att man ska bli klar så fort som möjligt
Att mönstret följer med genom livet och är svårt att ändra beror på att den tidiga strategin vi har i förhållande till våra föräldrar handlade om en överlevnadsstrategi på grund av barnets absoluta beroende av sina föräldrar. Vi anpassar oss för att överleva och strategin vi anammar som barn cementeras och blir en del av personligheten.
Personer som är rädda att tala inför andra bedömer sig själva ofta annorlunda än hur de bedömer sin omgivning. Hur många gånger har vi inte hört grodor hoppa ur andras munnar eller hört föreläsare komma av sig. Detta händer hela tiden och vi accepterar oftast sådana ”defekter” hos andra. Detta kan vara en befriande bekräftelse på att våra medmänniskor inte är perfekta. För talrädda gäller dock perfektion och att vara bättre än andra för att duga. Bakom detta ligger en negativa självrelation, man upplever sig inte ha ett värde i sig själv, utan man är det man presterar. Är man utrustad med en positiv självrelation så upplever man sig ha ett värde förutom det man presterar. Att då ”göra bort sig” spelar en mindre roll eftersom ”jag fortfarande är jag” och vad andra tycker har en mindre betydelse. Man har en kärna som är oberoende av vad man presterar. Motsatsen är att man hela tiden värderar sig utifrån sina prestationer. Gör man något bra så upplever man sig som grandios som individ, gör man något dåligt så upplever man sig själv som bottenlöst dålig. Bedömningarna av värdet av sina prestationer överlåter man direkt eller indirekt till omgivningen, de som man eftersträvar erkännande och beröm ifrån.
Har man en negativ självrelation så har man en tendens att tolka andras reaktioner negativt eller att endast se reaktioner som kan uppfattas som kritiska. Man förringar beröm eller personen som berömmer. Man nedvärderar kanske den berömmande personens kompetens på området (och kan därmed avfärda personen som auktoritet) eller tror att personen vill vara ”snäll”. Beröm kan till och med vändas till sin motsats. Om man får beröm för ett framförande så uppfattar man berömmet som ett tecken på att man var så dålig att den som berömmer vill ”trösta”.
En strategi för att undvika att utsätta sig för bedömningar från omvärlden är att överhuvudtaget inte blotta sig, att vara tyst och osynlig. Men man kommer även då att fortsätta att sträva efter erkännande och bekräftelse på andra sätt.
Ett sätt är genom fantasin, till exempel genom att drömma sig bort till en värld där man är viktig och berömd. Olika människor drömmer om olika saker. Det kan handla om att vara en berömd musiker som står på en scen med beundrare skrikande framför sig, eller att man uppfunnit ett botemedel mot AIDS och blir dyrkad av hela världen, eller att man löser Palmemordet eller… Fantasierna är lika många som antalet drömmare. Det gemensamma är att i dessa fantasivärldar är vi de personer som vi inte är i och aldrig skulle våga vara i verkligheten. I drömmen är vi grandiosa och vågar stå i centrum. De personer som står i publiken är oftast de som vi ser upp till som förebilder eller auktoriteter och som ett erkännande betyder mest ifrån, olika personer i verkliga livet som representerar våra föräldrar.
Andra sätt att på ett mer diskret sätt skaffa sig erkännande och uppmärksamhet utan att själv behöva stå på scenen är genom någon kultur/subkultur som innefattar en mer indirekt kommunikation med omgivningen. Ett av de mer tydliga är målande av graffiti. Ungdomar sprayar sina signaturer väl synliga på väggar och vet att det finns en publik som kommer att se vem som gjort bilden och förstå värdet av bedriften. Även här handlar det till stor del om en inre fantasivärld. Man ”vet” att andra ser och blir imponerade, men man får det sällan direkt bekräftat. Onlinespel på Internet och hackerkulturen är andra företeelser där man kan få behov av erkännande och bekräftelse tillfredsställt utan att som individ behöva stå i centrum. Även mer vardagliga prestationer kan fylla samma funktion, till exempel att renovera huset eller skriva en bra rapport på jobbet. Det centrala är att prestationen hamnar i centrum och att individen själv kan hålla sig i bakgrunden. Men han/hon vet att prestationen har ett värde inom vissa kretsar eftersom man utfört prestationen enligt ett mönster som garanterar andras erkännande.
Jag har i detta avsnitt diskuterat och beskrivit den mer grundläggande orsaken till att många är rädda för att tala inför andra. Orsaken är komplex och mångfasetterad, som alltid när människor är involverade, men i grund och botten handlar det om hur relationen mellan det lilla barnet och dess föräldrar sett ut vilket även förklarar varför problemet ofta blir en så grundläggande del av personligheten. Denna insikt hoppas jag ska leda till en förståelse för varför det inte finns några enkla och snabba lösningar på problemet. Har man stora problem med att tala inför andra så måste man lära sig att sätta upp realistiska mål att sträva emot. Att ha som mål att bli som den där spirituelle och naturlige talaren som man ibland ser kanske inte är realistiskt i det korta perspektivet. Att sätta upp för ”svåra” mål kan leda till att man känner sig misslyckad när vi inte når målet vilket ytterligare kan spä på den negativa självrelationen och leda till att man ger upp försöken till förändring.
Det handlar inte enbart om att ”lära sig tala” - det handlar lika mycket om att lära sig acceptera den man är och inse att man inte behöver vara perfekt och att man har ett värde förutom sina prestationer. Därför handlar det inte om att försöka bli som någon annan utan om att vara sig själv. Att lära sig uttrycka sig på ett sätt som man själv är nöjd med, att man kan känner sig harmonisk och inte längre behöva ödsla psykiska resurser på att oroa sig inför kommande situationer där man ska eller riskerar att behöva tala inför andra. Med andra ord handlar det egentligen om att förändra sin självrelation, något som tar tid. Att lära sig tala inför andra är en del i förändringen mot en mer positiv och realistisk självrelation samtidigt som en förändrad självrelation i denna riktning innebär att vi kommer att våga tala inför andra.
Att genomföra det program som vidare kommer att presenteras kommer att leda en bra bit på vägen. Det kommer dock att krävas ett stort mått av engagemang, disciplin och hårt arbete, men detta kommer att belönas med ett rikare liv längre fram.
Nu fortsätter vi med ett avsnitt som handlar om betydelsen av observation och reflektion.