Vem är skyldig till stöldbrotten?

av: Michael Johnson

Med jämna mellanrum kan man läsa i våra dagstidningar att antalet lägenhetsinbrott och villainbrott ökar. Ofta med rubriker som "Ett bostadsinbrott var 16:e minut", "Så skyddar du dig mot inbrott", "Tjuvarnas topplista" eller liknande. Som illustration till artiklarna väljer man ofta något dunkelt fotografi av en inbrottstjuv som bryter sig in genom en balkongdörr eller en tecknad tjuv som utrustad med dyrkar, säck på ryggen, ögonmask och ficklampa smyger omkring. De flesta artiklarna har sedan som slutsats att polisen saknar resurser att göra något åt det ökande problemet. I dessa artiklar ges oftast en bild av att det finns en skarp distinktion mellan den "demoniske tjuven” och den "vanlige hederlige medborgaren". Den sistnämnde måste skyddas mot den förstnämnde. Denna distinktion anser jag kan diskuteras.

Forskning visar att tjuvarnas mål med att begå inbrott är att skaffa kontanter. Därför letar de efter kontanter och föremål som är lätta att omsätta i pengar när de har bryter sig in. Tjuvar från Skåne i söder till Kiruna i norr stjäl samma saker, smycken, silver och guld, antikviteter, hemelektronik, kameror, telefoner och persondatorer. Antalet föremål som stjäls vid inbrotten som begås är stort och lägger man till stölder vid bilinbrott, cykelstölder och båtstölder är det en mycket omfattande mängd prylar som stjäls varje år.

Frågan som uppstår är: var tar allt detta tjyvgods vägen? Vem cyklar idag på min stulna cykel? Tjuven gör det knappast. De har troligtvis ingen användning av den. De behöver kontanter. I svaret på fråga finns en viktig delförklaring till stöldbrottsligheten.

En jämförelse med den legala varumarknaden är här relevant. Om efterfrågan för en tjänst eller produkt finns kommer denna med stor sannolikhet att produceras. Finns det en efterfrågan av en vara så tillgodoses detta av någon som ser en möjlighet att tjäna pengar på att tillfredsställa detta behov. Genom att priset för varan läggs på en sådan nivå att tillgång och efterfrågan möts tillfredsställs säljarens och köparens behov.

Alla har dock inte råd att betala det pris som sätts på marknaden och för de flesta konsumenter handlar det om att prioritera. Kanske ställs jag inför valet mellan att köpa en ny cykel eller en ny musikanläggning när jag egentligen vill ha båda. En efterfrågan på billigare musikanläggningar och cyklar uppstår. Här kan man tänka sig flera lösningar, till exempel direktimport av billiga varor från sydostasien och försäljning av begagnat. Den mest intressante lösningen på problemet här är dock tjuven. Denne har upptäckt att denna marknad finns och att stöldgods, oftast genom hälare, går utmärkt att tillfredsställa efterfrågan med. Tillräckligt många konsumenter är beredda att köpa varor utan att så noga fråga efter varifrån de kommer, bara priset är det rätta.

Eftersom det handlar om avsevärda mängder av varor måste denna marknad vara stor och sträcka sig ut ibland oss "vanliga hederliga medborgare". Alla som någon gång köpt något billigt begagnat och som inte så noga frågat efter varans ursprung, och som kanske i bakhuvudet haft tanken att varan egentligen är något för billig, kan tillhöra konsumenterna på denna marknad och därmed själva incitamentet för stöldbrottsligheten. Tjuven kan ses som en affärsman som tillfredsställer den efterfrågan som finns. Marknadsplatser hittar vi bland annat på sidor på nätet, exempelvis Blocket, och i "Second hand" butiker,

Nu är självfallet detta en förenkling av ett komplicerat och mångfacetterat problem, en del av varorna skickas till exempel till andra länder, men slutsatsen är att om inte vi vanliga människor här i Sverige skulle köpa det som stjäls så skulle incitamentet för stöldbrottslighet minska. Om vi alla alltid kontrollerar varors ursprung och alltid avstå att köpa i tveksamma fall skulle marknaden för stöldgods minska och antalet inbrott bli färre.

Utifrån detta perspektiv är det svårt att dra en distinkt linje mellan tjuvar och "vanligt hederligt folk" när de sistnämnda är en förutsättning för de förstnämnda.