Kriminalpolitik med utgångspunkt i Bourdieus fältteori

av: Michael Johnson

IKriminalpolitik, det vill säga hur samhället ska agera i förhållande till brottslighet, är en ständigt diskuterad och debatterad fråga. Denna diskussion förs ofta i termer av höger- och vänsterpolitik och bottnar i olika syn på individen (Bookin-Weiner m fl 1983:587 ff). Utifrån ett högerperspektiv utgår man lite tillspetsat ifrån att individen är syndfull, antisocial, egoistisk och därför i behov av kontroll. Utifrån ett vänsterperspektiv ses individen som god, samarbetsvillig och anpassningsbar och i behov av vård och rehabilitering och denne avviker från ”den smala vägen”. Sociala problem och brott ser högern som beroende på individen. Individen saknar av någon anledning förmåga att bete sig så som övriga samhällsmedborgare är överens om att man skall bete sig. Det råder med andra ord konsensus i samhället om lagar och förordningar och brottslingarna är en liten grupp som bryter emot dessa. För vänstern ligger problemet inte hos individen utan i orättvisor och ojämlikhet i samhället. Lösning på problem utifrån dessa utgångspunkter blir olika. Högern föreslår åtgärder som skall hålla de antisociala beteendena i schack, till exempel genom att stärka det moraliska systemet, socialisation av individer in i samhället, förstärkning av polis och domstolsväsende och så vidare. Vänsten föreslår ofta sänkta straff samt vård och hjälp till de enskilda individerna.

Med kriminalpolitik kan avses alla åtgärder som kan tänkas påverka brottsligheten, till exempel polis, domstol och lagstiftning men även mer långsiktiga och strukturella åtgärder som inte direkt och enbart har med brottslighet att göra men som kan få effekt på den på sikt, exempelvis bostadspolitik, ekonomisk fördelningspolitik och skolpolitik. I praktiken avses dock i debatten de förstnämnda åtgärderna, de straffrättsliga, det som Jareborg (1994:42) kallar straffrättspolitik. Till stor del talar man om kriminalisering/avkriminalisering av olika handlingar, strafförändringar, avskräckning, olika vårdalternativ, polisens och domstolarnas resurser med mera när man talar om kriminalpolitik. Man diskuterar inte på allvar ekonomisk fördelningspolitik, trafikpolitik eller bostadspolitik. De mer snävt straffrättsliga kriminalpolitiska åtgärderna verkar dock inte ha någon större effekt på brottsligheten. Sambanden är mycket svaga eller till och med frånvarande mellan till exempel straffnivå och brottslighet, mellan polisens resurser och brottslighet eller mellan olika straff/sanktioner och brottsnivå i samhället. (Hofer 1993:119) Varför begränsas då i så stor utsträckning den kriminalpolitiska debatten till att handla just om dessa till synes verkningslösa straffrättsliga åtgärder? Denna fråga skall jag försöka belysa genom att försöka se kriminalpolitik som ett bourdieuskt socialt fält (Bjurström 1997, Bourdieu 1990, Swartz 1997).1

Ett socialt fält, enligt Bourdieu, består inte av objekt eller ting utan handlar om relationer mellan positioner som intas av specialiserade agenter och institutioner vilka kämpar om något för dem gemensamt. Det man konkurrerar om är vilken grupp som skall definiera vilka värden som konstituerar fältet. Bourdieu menar att alla fält har vissa likheter i sina strukturer - homologier. Ett fält har bland annat dominerande och dominerade grupper, grupper med doxa – bärare av den dominerande eller rådande uppfattning vid en viss tidpunkt och heterodoxa grupper – grupper med nya idéer som vill omdefiniera och kasta de rådande uppfattningarna på ända, arriargardegrupper - grupper på ”toppen” med doxa och avantgardegrupper - grupper som vill ”ta över” (heterodoxa).

Kampen handlar enligt Bourdieu om att bevara eller förändra det som konstituerar fältet, vilket i praktiken handlar om hur gränserna för fältet skall dras, vad som skall anses ingå och inte ingå på fältet. Arriargardet vill bevara fältet som det är och därigenom behålla kontrollen över det. Avantgardet vill förändra så att deras definitioner och idéer därigenom hamnar inom gränserna för fältet. Avantgardet strävar efter att bli det nya arriargardet. Ett exempel är konstfältet där det ständigt förekommer en debatt om vad som skall definieras som konst. Etablerade aktörer på fältet, både konstnärerna, konstkritiker och den intresserade publiken har alltid varit mer eller mindre motståndare till att ”släppa in” och ge erkännande åt nya uttrycksformer. Bourdieu tar upp de reaktioner som de nya impressionistiska konstnärerna framkallade (Carle 2000:393-394) genom inte längre försöka beskriva en oberoende verklighet utan istället tolka den. Detta "nya" förhållningssätt och den form som konsten genom detta fick ledde till upplopp i Paris under slutat av 1800-talet. Bourdieu menade att detta illustrerar hur en ny tankebana föds, möter och konkurrerar med en annan. Ett nutida exempel är graffitins förhållande till den etablerade konsten.2

Men trots olika gruppers syn på hur innehållet på fältet ska se ut har varje fält alltid något som alla, både avantgardet och arriargardet är överens om, något som i en övergripande mening konstituerar fältet. Att acceptera detta ”något” kan sägas vara ett inträdeskrav för att konkurrera på fältet. Inom ”konstfältet” kan detta sägas handla om att man åtminstone är överens om, oavsett om man tillhör arriargardet eller avantgardet, att konst är något viktigt, eftersträvansvärt och värdefullt och som inte öppet får värderas i ekonomiskt kapital. Den som inte håller med konkurrerar inte på detta fält. Vinsten med att befinna sig på fältet består i att man kan vara med och konkurrera om fördelningen av fältets (ekonomiska) kapital. Detta är bara åtkomligt om man befinns sig på fältet. Det symboliska kapital som man åtnjuter genom att befinna sig på fältet kan omvandlas till ett ekonomiskt kapital3 om man till exempel inom konstvärden blir känd och berömd och därigenom kan sälja sina produkter till ett högre pris. Andra möjligheter som finns om man befinner sig på fältet är i form av stipendier, uppdrag för offentlig utsmyckning, tjänster på konstskolor med mera. Alla når dock inte fram till detta ekonomiska kapital men genom att befinna sig på fältet så finns möjligheten. För att bli framgångsrik på fältet är inte alltid anpassning till det som för tillfället är doxa det mest effektiva. Här finns redan en grupp som är experter, i det här fallet, på konst. Dessa har till och med kunnat använda sin egen konstform som mall för att definiera vad ”riktig” konst är. För nya personer som vill slå sig in på fältet kan det finnas större möjlighet att lyckas och bli framgångsrik genom att skapa något nytt och på sikt omvandla detta till doxa och sig själva till det nya arriargardet. Bourdieu menar att varje fält är unikt men att, som nämndes tidigare, det föreligger en viss homologi mellan olika fält vad gäller fältens struktur. Vem som har doxa inom ett fält är i detta sammanhang av mindre intresse. Vad som här är intressant är vad som förenar de olika aktörerna på fältet.

Det som förenar det kriminalpolitiska fältets alla aktörer, både forskare, praktiker och politiker, höger som vänster, är en syn på att kriminalpolitiska åtgärder framförallt berör frågor som direkt eller indirekt handlar om repressiva åtgärder mot individen, t ex lagstiftning, sanktioner, domstolar och polisen. Aktörerna kan ibland uttala att brottslighet egentligen beror på andra faktorer, till exempel ekonomisk ojämlikhet, men då detta är något som är svårare att åtgärda (kanske inte ens önskvärt) och kortsiktigt ger mindre uppmärksamhet så framför man förslag som är mer konkreta, till exempel att öka eller sänka straffen, kriminalisera eller avkriminalisera, mer resurser till polisen och så vidare. Hur olika syn man än har beträffande hur kriminalpolitiken skall se ut så är man dock relativt överens om att kriminalpolitiska åtgärder handlar om denna typ av åtgärder. Detta skulle kunna sägas vara inträdeskravet till fältet. Hur ser då fältets vinster ut? Brottslighet är ett problem som samhället lägger ner stora ekonomiska resurser på genom olika åtgärder. Den kriminalpolitiska debatten skulle kunna sägas i slutänden handla om fördelningen av detta kapital. Att befinna sig på fältet innebär att man är med och konkurrerar om dessa resurser.

Man kan här urskilja åtminstone tre olika typer av aktörer, praktiker (poliser, rättsväsendet, kriminalvården, missbruksvården, brottsförebyggande projekt med flera), politiker och forskare. Dessa hänger intimt samman. Politiker har kontroll över och fördelar resurser på fältet.4 Praktiker och forskare, och grupper inom dessa, konkurrerar om att få tillgång till detta ekonomiska kapital. Dessa måste till att börja med befinna sig på fältet. För forskarna handlar det om att ha legitimitet, det vill säga rätt utbildning och befinna sig på rätt plats, till exempel ett universitet.

Jag menar att politikerna är beroende av forskarsamhället för att legitimera att kriminalpolitiken fokuseras på ”rätt saker” och forskarsamhället är beroende av politikernas fördelning av resurser och därigenom deras definition av forskningsområdet. Detta resonemang stämmer även väl överens med Foucaults resonemang om makt och kunskap (se Foucault 1987). Därmed kan forskning inom området vara mycket fritt. Huvudsaken är att man håller sig till fältets inträdeskrav.

Syftet med kriminalpolitik blir med andra ord att avleda uppmärksamheten från strukturella problemen i samhället som troligen kan förklara en stor del av brottsligheten, problem som är svårare att åtgärda och som en majoritet av samhällets medborgare kanske inte ens vill åtgärda eftersom detta kan få oönskade bieffekter som inte ligger i linje med allas våra egennyttiga intressen.

Referenser

Bjurström, E. (1997): Hög och låg, smak och stil i ungdomskulturen. Akademisk avhandling.

Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, Stockholms universitet. Umeå: Boréa.

Bookin-Weiner, H. & Horowitz, R. (1983): ”The End of Youth Gangs, Fad or Fact?”

Criminology. vol 21, no 4, s 585-602.

Bourdieu, P. (1990): The Logic of Practice. California: Stanford University Press.

Carle, J. (2000): ”Pierre Bourdieu och klassamhällets reproduktion.” I: Månson, P. (red),

Moderna samhällsteorier. s 371-412. Stockholm: Prisma.

Foucault, M. (1987): Övervakning och straff. Fängelsets födelse. Lund: Arkiv förlag.

von Hofer, H. (1993): Fängelset. Uppkomst, avskräckning, inkapacitering. Tre

kriminologiska studier. Akademisk avhandling. Kriminologiska institutionen: Stockholms universitet.

Jareborg, N. (1994): ”Defensiv och offensiv straffrättspolitik.” Nordisk tidskrift for

Kriminalvidenskap. no 1, 41-53.

Swartz, D. (1997): Culture and Power. The Sociology of Pierre Bourdieu. Chicago &

London: The University of Chicago Press.

Slutnoter:

1 Huruvida kriminalpolitik kan ses som ett bourdieuiskt socialt fält på det sätt som jag här avseer att försöka göra kan diskuteras. Jag anser dock att detta är värt ett försök då jag anser att Bourdieus teori här kan tillföra en ökad förståelse omkring kriminalpolitik.

2 Graffiti ses oftast inte som konst inom den etablerade konstvärlden. Ett exempel är Ernst Billgren, etablerad konstnär och konstprofessor. På frågan om graffiti är konst svarade han: Det är ett sätt att uttrycka sig som blivit ganska överskattat. Man talar ofta om graffiti som konst, men för att någonting ska vara konst så krävs det att det finns något skapande i det. [Graffitin] är ju ett maniskt upprepande av en schablon. (Intervju i radioprogrammet Tendens, P1 950912 0905-1005). Han anser vidare att till skillnad mot honom så lägger inte graffitimålarna ner något personligt i sina målningar.

3 Det kulturella kapitalets värde bestäms bland annat av möjligheterna att konvertera detta till andra kapitalformer, både symboliska och ekonomiska. T ex kan hög utbildning (utbildnings- eller kulturellt kapital) konverteras till ekonomiskt kapital i form av hög lön. Bourdieu betonar dock att konverteringar av kapitalformer bara är möjliga under speciella omständigheter eller i former som har institutionaliserats historiskt t ex via utbildningssystemet (Bjurström 1997:191-192). ”Educational qualifications, like money, have a conventional, fixed value which, being guaranteed by law, is freed from local limitations (in contrast to academically uncertified cultural capital) and temporal fluctuations: the cultural capital which they in a sense guarentee once and for all does not constantly need to be proved (Bourdieu 1980/1990:132).

4 Centralt hos Bourdieu (och som även är min utgångspunkt) är att vi drivs av vinstintresse och egennytta och att detta måste förnekas socialt. (Bjurström 1997:201) Politikerns vinst ligger här i att presentera och stifta lagar som ger en god respons hos väljarna. Detta kan sedan omvandlas till ekonomiskt kapital genom att de får väljarnas stöd i val och får sitta kvar i Riksdagen eller regeringen. Det centrala är för politiker att presentera ett budskap som väljarna kan tänkas (köpa) rösta på för att de ska få behålla sina tjänster och privilegier.