Inblick i en ungdomskultur

Samtal med graffitimålare (avsnitt 3 av 9)

av: Michael Johnson

2 Nordisk forskning om graffiti

Graffiti som fenomen har studerats ur en rad olika aspekter inom skilda vetenskapliga ämnen såsom kriminologi, etnologi, sociologi och konstvetenskap. Nedan görs en uppsummering av forskningsläget för att visa vad olika forskare har kommit fram till, till dags dato, och vilka frågor som varit inom blickfånget. Här är det studier som behandlar individernas drivkrafter och motivation för att måla graffiti och personernas roll i graffitikulturen som är mest relevanta. Det finns totalt nio nordiska studier av mer akademisk och empirisk art som belyser denna typ av frågor.

Sex av dessa bygger på intervjuer med graffitimålare, en bygger på en enkätstudie med graffitimålare, en på en riksrepresentativ enkätstudie av 15-åringars brottslighet. Den nionde och sista studien bygger i huvudsak på en undersökning av en grupp graffitimålares registrerade brottslighet samt en riksrepresentativ enkätstudie. Två av intervjustudierna bygger på intervjuer med målare från Oslo (Skardhamar och Høigård) och en på intervjuer med målare från Köpenhamn (Skyum-Nielsen). I en studie har målare från Danmark och södra Sverige intervjuats (Thorsted). Två studier bygger på intervjuer med målare från Stockholm (Gusterman och Liedgren-Dobronravost). Enkätstudien som Jacobson genomförde på Aerosolskolan i Uppsala fångade främst upp målare från Uppsala och Stockholmsområdet. Axnäs och Shannons undersökningar av graffitimålares brottslighet byggde på en svensk riksrepresentativ enkätstudie och Shannons studie innehåller dessutom en studie över graffitimålares registrerade brottslighet. Studierna sträcker sig från mitten av 1980-talet fram till 2000-talet. Litteraturstudien har avgränsats till nordisk forskning eftersom denna har befunnits vara mest relevant och intressant. Dessa studier beskriver graffitifenomenet i en kontext, miljö och tid som liknar den som informanter i denna uppsats har levt och verkat i. Som viktigare internationella studier utanför Norden kan anföras exempelvis Kurlansky m fl 1974, Castleman 1982, Stewart 1987, Lachmann 1988 och Ferrell 1996.

Den första studien genomfördes i mitten av 1980-talet av Anna Skyum-Nielsen (1987). Hon intervjuade åtta graffitimålare i åldrarna 15-19, alla pojkar från Köpenhamn. Hon drog slutsatsen att graffitikulturen var lös till sin struktur trots de stränga regler som fanns, till exempel beträffande hur man får måla över varandras målningar. Hon menade även att graffiti i motsats till annan skadegörelse i högre grad var en livsstil än ett situationellt fenomen.

Enligt Skyum-Nielsen var det viktiga för en graffitimålare att bli berömd bland andra målare genom att måla sin ”logo” på så många ställen som möjligt, måla så snyggt som de kunde eller på ställen där risken att åka fast var stor, till exempel på tåg. Det graffitimålarna sökte uppnå med berömmelsen var en självbekräftelse de inte erhållit i skolan eller genom idrott. Med målandet ville ungdomarna visa upp sig för kamraterna samt göra uppror mot auktoriteter. Skyum-Nielsen menade att graffiti handlar om en narcissistisk självmanifestation, ”Här är jag”. Att uttryckssättet för dessa individer blir just graffiti föreslog hon kan bero på bland annat att det är en livsstil som är ”lagom kriminell” och för att de genom denna kunde få en ny identitet. Hon påpekade även att dessa ungdomar ofta var kreativa och bra på att teckna.

Flera av graffitimålarna i undersökningen hade begått annan skadegörelse innan de började med graffiti. Detta hade de dock slutat med efter att ha blivit graffitimålare. Stölder och inbrott förekom, främst av sprayfärg. Våld verkade dock vara mycket ovanligt. Informanterna använde lite alkohol men flera av dem rökte hasch. Informanterna ville inte legalisera graffiti på tåg. Utan det illegala inslaget skulle sysselsättningen bli mindre intressant. En viktig aspekt var just faro- och spänningsmomentet – där fanns en risk att man skulle kunna åka fast.

Författaren diskuterade även åtgärder mot graffiti och menade att straff och skadestånd är stigmatiserande och förstärker graffitimålarnas bild av sig själva som individer som står utanför samhället. Detta kan då i sig förvärra situationen. Inte heller kan laglig graffiti vara en lösning på grund av det olagliga elementets betydelse. Några förslag på åtgärder som hon ansåg skulle kunna minska den illegala graffitin var en ökad bemanning i tunnelbanan, mer offentlig konst, mer spännande fritidsutbud för ungdomar, förändringar i skolstrukturen med en större inriktning på konst, musik med mera samt en bättre arbetsmarknad för unga. Skyum-Nielsen utgick ifrån att graffitiproblemet skulle lösa sig självt.

Problemet løser sig antagelig i virkeligheden også af sig selv. Graffiti har været mere end et kortvarigt modefænomen, men om ti år vil det formentlig være et både glemt og overstået fænomen, og de fleste graffitimalere vil være vokset fra graffitien med skindet på næsen. (Skyum-Nielsen 1987:28)

Detta är dock en profetia som ännu inte slagit in år 2006.

Den första svenska studien utfördes av Lotta Gusterman (1989). Hennes intervjustudie genomfördes utifrån ett etnologiskt perspektiv med tio graffitimålare, åtta pojkar och två flickor, alla från Stockholm, i åldrarna 14-17 år. Författarens slutsats var att graffiti är intimt sammanknuten med hiphop-kulturen och att denna är koncentrerad kring individen och individens förmåga att handla. Det man undersöker genom handlandet är jagets kapacitet i förhållande till omvärlden. Att jämföra sig med andra och att veta vad andra tycker om målningen är centralt. Ett uttalat syfte bland graffitimålarna var att lysa upp trista miljöer med graffitimålningar, sin konst. Gustermans uppfattning om graffiti var positiv: den ger ungdomarna möjlighet att stärka sin jagkänsla, att växa och utvecklas genom att de blir en del av ett större samanhang som hiphoppare och medlemmar i en ungdomskultur.

Stine Thorsted (1997) intervjuade sju graffitimålare (pojkar), fyra från Danmark samt tre från Sverige. Dessa var mellan 17 och 25 år gamla. Hon kom fram till att graffitikulturen har karaktären av en informell social organisation för målarna. För de aktiva graffitimålarna utgör målandet en viktig del av deras liv. Det man framförallt kommunicerar med målandet är själva bedriften samt att bli igenkänd av andra målare på ”den lilla scenen”. Individen visar att han finns och uttrycker självhävdelse och livsglädje. Responsen från andra graffitimålare är avgörande. Graffitikulturen erbjuder en chans att bli uppmärksammad samt få status, något som samhället i övrigt inte ger dessa ungdomar en möjlighet till. Uppmärksamheten och statusen kan erhållas både genom att man har en individuell stil och att man sprider sitt tag-namn så mycket som möjligt. Värdering görs av och i förhållande till övriga graffitimålare. Den ”stora scenen” är samhället. Det är i motstånd mot den som målarna finner mening med sitt handlande. Graffitin utvecklas i motsättning till auktoriteter och deras estetik. Genom målandet gör ungdomarna uppror och manifesterar sin protest mot konventionella normer. Den hetsjakt som graffitimålarna anser sig utsatta för av polis och av vaktbolag ses av graffitimålarna som något positivt. Detta skapar spänning, vilket ger ett slags "rus" som upplevs vara en positiv del av graffitin. Att samhället reagerar visar att det motstånd mot samhället som graffitin innebär fungerar.

1997 genomförde Torbjørn Skardhamar (1998) en intervjustudie med fyra graffitimålare i Oslo. Samtliga var pojkar mellan 17 och 25 år. Hans slutsats var att graffiti är en livsstil och ett sätt att förhålla sig till omvärlden. Man kan inte behandla fenomenet, som har starka band till hiphop-kulturen, isolerat. För målarna är graffiti både ett konstnärligt uttrycksmedel samt ett sätt att markera såväl självständighet som tillhörighet till samhället. Graffiti ses som ”fri” konst i förhållande till annan konst, som de menar är mycket mer beroende av att anpassa sig till konventioner. Att graffitin är olaglig menade informanterna är en garanti för dess oberoende och för att graffitin inte blir kommersiell. Även spänning och kändisskap menade Skardhamar är uttalade mål för ungdomarna när de målar graffiti. Enligt författaren har de stora resurser som lagts ner på att bekämpa graffiti gjort graffitimålarna än mer motiverade att fortsätta måla genom den spänning som detta skapar. Annan brottslighet som graffitimålare begår, enligt informanterna, är skadegörelse och stöldbrott. Skadegörelsen utövades främst mot Oslos spårväg, som ses som huvudfienden, och handlar främst om att måla graffiti utan konstnärlig målsättning. Detta kallar informanterna ”gris-bombning”. Det graffitimålare stjäl är framförallt färgburkar. Författaren implicerade dock inte att alla graffitimålare stjäl.

Den starka reaktionen mot fenomenet beror på, menade Skardhamar, att graffitin utmanar det övriga samhället på olika sätt. Tåget används som utställningsmedel, sprayburken till att begå skadegörelse med, bokstäverna mer som ikoner än som meningsbärare. Graffiti ställer sig även utanför den gängse bedömningen av ”god smak”. Graffiti är ett tecken på uppror mot det övriga samhället eller mot vissa klasser i det. Skardhamar konkluderade genom att diskutera graffiti som en god fiende i Christie och Bruuns (1985) mening och drog därvid slutsatsen att det inte är omöjligt att graffiti kan ha eller haft en sådan funktion för vissa politiker, det vill säga möjliggjort för dessa att få visa handlingskraft.

Liedgren-Dobronravost (2000) genomförde våren 2000 en intervjustudie med sex graffitimålare från Stockholm. Dessa kom från två generationers målare; tre hade främst varit aktiva på 80-talet och tre på 90-talet. De tre förstnämnda var mellan 27 och 29 år, de övriga runt 20. Liedgren-Dobronravosts slutsats var att graffitikulturen i Stockholm är en individualiserad, konstruktiv storstads- och ungdomssubkultur. Hon menade att det finns två grupper av graffitimålare; klottrare och målare. Den förstnämnda gruppen är mest intresserad av spänningen och är mer destruktiv (mer inriktad på att förstöra saker) än den andra gruppen, målarna, som är mer intresserade av den konstnärliga aspekten av graffitin. Liedgren-Dobronravost ansåg att det sätt som journalister och politiker beskriver graffitin på får ungdomarna att misstro annat som politiker säger och som beskrivs i media. När målarna vet att det som påstås om graffiti inte är sant, varför skulle andra saker som dessa yrkesgrupper påstår vara sanna? Enligt Liedgren-Dobronravost var informanternas erfarenhet av graffiti övervägande positiv. Bland annat har den gett dem ett bättre självförtroende och hållit dem borta från droger och grövre kriminalitet. Negativt var att de fått problem med sina familjer, fått dryga böter och skadestånd samt blivit illa behandlade av poliser och vaktpersonal. Utifrån intervjuerna menade författaren att det under de senaste 10 åren skett en attitydförändring till graffiti och att förhållningssättet från myndigheternas sida förändrats. Hon påpekade att bevakning och straff är hårdare i dag, vilket har lett till att graffitimålarna generellt sett blivit aggressivare.

Cecilie Høigård (2002) genomförde en stor och omfattande studie av graffitimiljön i Oslo under 1990-talet. Hennes intresse för graffiti grundade sig i att hon under lång tid varit vän med en graffitimålare och därför följt denne i hans karriär ända sedan han satte sitt första streck på en vägg i slutet av 1980-talet. Genom honom erhöll hon mycket kunskap om graffiti och fick på så sätt en naturlig ingång till graffitimiljön. Studien, som från början var tänkt att leda fram till en artikel, är omfattande och bygger, förutom intervjuer med den graffitimålande vännen, på intervjuer med 28 graffitimålare, ett socialantropologiskt fältarbete med inriktning på hiphop-miljön, intervjuer med ”motståndarsidan” d v s myndighetspersoner och en genomgång av olika typer av kriminalstatistik. Høigård slutsats blir att det är samhällets förändrade kontrollstrategi under början av 1990-talet som ligger bakom problemen som uppstått i kölvattnet av graffitin. En stor del av skulden för ökningen av våld, skadegörelse och droganvändning tillskrivs den hårdnande kontrollstrategin. I och med att det blev både svårare och mer riskfyllt att måla bidrog den mer restriktiva graffitipolitiken till att de graffitimålare som var mer intresserade av spänning konkurrerade ut dem som var mer intresserade av graffitins estetiska dimensioner. Den förändrade graffitipolitiken hjälpte de ”nya” hardcoremålarna att ”vinna” över den första generationens målare och upplösa den tidigare hegemonin beträffande hur graffiti värd uppmärksamhet skulle se ut (2002:398). Enligt Høigård skapade även graffitikontrollen en vidare perspektivförskjutning i samhället:

Utviklingen av graffitikontrollen er et lærestykke i hvordan utstøting og kriminalitet kan skapes. Det innebærer å få befolkningen til å skifte perspektiv, å gi befolkningen et nytt ståsted å se fenomenet fra. Det som før inngår nokså ubemerket i en utydelig bakgrunn, skal – i graffitiens tilfelle bokstavelig talt – tre fram som forgrunn. Folk skal lære seg å se nytt. Perspektivforskyvningen fra medias omtale av graffiti som kunstverk til omtale som pøbelstreker, er en perspektivforskyvning der graffiti synliggjøres som et sosialt og kriminalpolitisk problem det må gjøres noe med [kursivering i originalet]. Det er dette som har skjedd i Norge det siste tiåret. Graffitiens innhold og mening fortolkes i et nytt perspektiv. (2002: 181)

Høigårds åsikt var även, tvärt emot vad kontrollsidan anser, att graffiti är kriminalitetsförebyggande genom att ta tid från annan kriminalitet (2002:340).

Høigårds huvudsakliga förklaringar till att ungdomar målar graffiti är, som jag uppfattar det, dels spänningen och den adrenalinkick som det ger att bli jagad och den tillfredsställelse som det innebär att bemästra situationen och faran, dels den uppmärksamhet som själva målningarna ger. Graffitimålare strävar efter att deras målningar ska uppmärksammas, precis som andra konstnärer. Strävan efter respekt bland andra graffitimålare är där en viktig drivkraft. Det man strävar efter att få respekt för är både bemästrandet av faran och själva målningen. Det genomgående temat i Høigårds bok är dock att graffitiproblemet inte är ett ungdomsproblem utan fenomenet måste sättas in i ett större klassperspektiv. Graffiti är en del i reproduktionen av en kriminell underklass (2002:453).

Staffan Jacobson (1996) genomförde i början av 1990-talet, inom ramen för sin konstvetenskapliga doktorsavhandling om graffiti, en enkätundersökning med 45 graffitimålare som gick på Aerosolskolan (en graffitiskola) i Uppsala. Genomsnittsåldern för dessa var 16 år och drygt 90 procent var pojkar. En klar majoritet var inte straffade och ingen svarade att de begått några grövre brott. Av de lagförda hade ungefär hälften blivit det i samband med graffiti. Jacobsons resultat pekar på att ungdomarna som målar graffiti har högre skolbetyg i bild än sina icke målande kamrater.

Nina Axnäs (2000) har genomfört en sekundäranalys av en riksrepresentativ enkätundersökning från 1997 där den självdeklarerade brottsligheten bland elever i årskurs 9 undersöks (Ring 1999). Hon specialstuderade graffitimålarnas och klottrarnas brottslighet. I studien finns två relevanta frågor: ”Har du klottrat s k tags eller andra ord med tusch eller sprayfärg någonstans?” och ”Har du utan tillstånd gjort större graffitimålning med flera olika sprayfärger på t ex betongvägg?” Frågorna avsåg de tolv föregående månaderna.

Sammanfattningsvis kan sägas att studien visar att gruppen ungdomar som kategoriserades som graffitimålare var betydligt mer kriminella, både vad gäller olika typer av brott och drogmissbruk, än ungdomar som inte kategoriserades som graffitimålare. I de flesta brottskategorier uppvisade även graffitimålarna en högre grad av kriminalitet än de ungdomar som kategoriserades som ”värstingar”, det vill säga den grupp av ungdomar som inte målade graffiti i någon större utsträckning men som begått fler än 50 andra brott som inte kunde räknas som mindre företeelser.

Dessa resultat ligger inte i linje med resultat från andra studier som beskriver en betydligt lägre grad av brottslighet bland graffitimålarna. Som förklaring till detta pekade Axnäs på att ungdomarna i hennes studie var ca 15 år gamla medan ungdomarna i de övriga studierna är mellan 15 och 30 år och att graden av brottsspecialisering är lägst för yngre personer och ökar med ålder. Axnäs framhöll även att urvalsförfarandet är olika. I de flesta studier om graffitimålare består urvalet av personer som själva definierar sig som graffitimålare eller före detta graffitimålare. Axnäs definierar de olika grupperna utifrån ett visst beteende. Hon menar att hennes urvalsgrupp på grund av dessa båda faktorer troligtvis i mindre utsträckning är knutna specifikt till graffiti än graffitimålarna i de andra studierna. Man kan dock inte utesluta att ungdomarna i intervjustudierna underskattar sin egen och andra graffitimålares brottslighet eftersom man subjektivt jämför sig och andra målare med den bild man har av andra ungdomar.

David Shannon (2001, 2003) har i sin avhandling studerat graffitimålares brottslighet. Avhandlingen bygger på två studier. Den första hade som utgångspunkt en nationell representativ självrapporteringsstudie av ungdomar i årskurs nio. Detta är samma studie som Axnäs studie byggde på (Ring 1999). Fokus i denna studie låg på ungdomarnas brottslighet, ett urval av olika bakgrundsfaktorer samt på olika aspekter omkring familj, skola och kamratgrupp. I studien ställdes några frågor omkring respondenternas graffitimålande och det är dessa som Shannon haft som utgångspunkt. Studien visade på en överrepresentation av ungdomar från en bakgrund av låg social status och från familjer associerade med svaga resurser i jämförelse med det totala urvalet. Andelen flickor som målat graffiti var liten men de som målat hade liknande bakgrundsprofil som de målande pojkarna.

Den andra studien byggde på ett urval av ungdomar som 1995 misstänktes för klotter/graffitibrott på SL:s, SJ:s samt Stockholms stads egendomar, totalt 134 individer. Dessa ungdomars brottslighet har sedan följts i polisens datoriserade anmälningssystem för perioden juli 1994 till och med mars 1999. Med utgångspunkt i denna studie samt intervjuer med elva graffitimålare drar Shannon dels slutsatsen att graffitimålarna inte är en homogen grupp samt att det förefaller osannolikt att graffitikulturen i sig skulle utöva någon avgörande brottsalstrande påverkan oberoende av bakomliggande risk och skyddsfaktorer. Shannon menar dock att det kan finnas en risk att de som internaliserar antisociala normer utvecklar ett habitualiserat beteendemönster och en självuppfattning där det sedan kan bli svårt att finna tillfredsställelse med de konventionella roller som erbjuds i samhället.

De studier som här presenterats är av tre olika slag. Sex av studierna är i form av intervjustudier med aktiva eller före detta aktiva graffitimålare. Två är i form av självdeklarerande enkätundersökningar och en i form av både registerstudie, enkätstudie samt intervjuer. Dessa olika forskningsstrategier har fokuserat och intresserat sig för olika aspekter av graffiti vilket givit olika typer av resultat. Intervjustudierna har i huvudsak sökt förklaringar till varför ungdomar målar graffiti. Svaren de funnit är i termer av att graffiti ger narcissistisk självmanifestation, självhävdelse, respekt och livsglädje, ”rus” och tillfredsställelse av konstnärliga intressen. De övriga, framförallt Axnäs och Shannons undersökningar, fokuserar i större utsträckning på graffitimålarnas övriga brottslighet. Dessa undersökningar visar att den icke graffitirelaterade brottsligheten är relativt vanligt förekommande bland graffitimålarna. Detta skiljer sig från intervjustudierna som antyder att övrig brottslighet bland graffitimålarna är relativt ovanlig.

En förklaring till denna skillnad kan vara att Shannons och Axnäs studier skiljer sig från övriga studier (de refererade samt studien i denna uppsats) vad beträffar val av frågeställningar och metod. Deras frågeställning handlar om graffitimålarnas brottslighet och metoderna de använder är i huvudsak en enkätstudie samt en registerstudie över graffitimålares registrerade brottslighet. Föreliggande studie och de övriga intervjustudierna har inte haft brottslighet som en explicit frågeställning och har därför inte systematiskt undersökt detta område. Området har dock berörts med samtliga informanter i min studie samt diskuterats i de övriga intervjuundersökningarna.

Olikheter i frågeställning, urvalsförfarande och metod kan därmed ha lett fram till att två olika grupper av ungdomar extraherats, en grupp där individerna själva definierar sig som graffitimålare – de har ju de facto ställt upp på intervjuer i egenskap av graffitimålare eller före detta graffitimålare – och en grupp där forskarna definierat vissa ungdomar som graffitimålare utifrån deras registrerade eller uppgivna beteende. I vilken mån dessa själva skulle definierat sig som graffitimålare förblir här oklart. Ytterligare en förklaring till de divergerande resultaten skulle kunna vara att olikheter föreligger när det gäller upptäcktsrisk för olika graffitimålare. Flera av informanterna (i denna studie) har pekat på att det inte helt och hållet är slumpen som avgör vem som ”åker fast”. Vissa blir tagna av polis och väktare, andra klarar sig. Informanterna Anna, Jonas och Anders (informanterna presenteras längre fram) beskriver vid ett intervjutillfälle exempelvis en målare som hade åkt fast flera gånger på kort tid och fått betala stora skadestånd som ”mycket speciell”. De menade att han åkte fast ofta på grund av att han var ”mindre smart”. En av informanterna (Jonas) beskriver även alkoholkonsumtionens roll:

Man måste planera för att inte åka fast /.../ fyllemålningar är ju oplanerade och många åker fast just när de gör en dum grej /…/ Risken att åka fast är större när man är full.

Nästa kapitel: Metod