3 Metod

3.1 Informanterna

Nitton graffitimålare intervjuades mellan januari 1998 och hösten år 2000. De flesta intervjuerna gjordes under 1998 och 1999. Sjutton av informanterna kommer från Stockholmsområdet, de två övriga från Köpenhamn.

I januari 1998 skickade jag ett mail till en hemsida för graffitimålare som jag funnit på internet, i vilket jag sökte/efterfrågade graffitimålare som kunde tänka sig att bli intervjuade. Dagen efter hade informanten Anders svarat att han och några kompisar var intresserade och ett par dagar senare, den 19 januari, intervjuade jag tre unga graffitimålare på universitetet. Detta var Jonas, 15 år, Anders, 16 år och Anna 17 år. Inom en månad träffade jag dessa tre tillsammans ytterligare en gång, enbart Anders och Jonas en gång samt Anders och Karl, en kompis till främst Anders, en gång. Även Karl var 16 år. Alla fyra informanterna gick i skolan, Jonas i 9:e årskurs, de övriga tre på gymnasiet. Ingen av informanterna tillhörde de så kallade ”värstingmålarna” men alla, framförallt Karl, målade regelbundet illegal graffiti. Samtliga målade och var positiva till legal graffiti. Dessa fyra informanter blev min introduktion till graffitin. De fick till att börja med upp mina ögon för den subkultur som fanns kring graffitin, dess regler och historia och de introducerade graffitibildens speciella kännetecken för mig genom att ta med sig och visa fotografier vid intervjuerna.

När jag smält intrycken från denna första introduktion i graffitivärlden var det dags att med den kunskap som detta genererat ta kontakt med fler informanter. Jag vände mig åter till internet och valde ut en annan hemsida för graffitimålare och fick i början av mars kontakt med Tomas, 25 år. Han kom att bli något av en huvudinformant och nyckelperson för mitt vidare arbete. Jag träffade och intervjuade honom fem gånger men har dessutom träffat honom ytterligare cirka fem gånger och pratat om graffiti men då inte i form av formella intervjuer. Dessa intervjuer pågick mellan mars 1998 och slutet av 1999. Vi har även efter detta haft sporadiska kontakter. Genom honom har jag dessutom blivit inbjuden till flera fester och arrangemang med/av graffitimålare samt fått tips om flera andra aktiviteter, bland annat en reclaim the street-fest där graffitimålare spelade en framträdande roll samt ett intressant föredrag med amerikanska målare. Han har även varit med mig ute på fältet och visat graffiti. Tomas har varit och är fortfarande en aktiv och känd graffitimålare (2005) som dock numera främst sysslar med laglig graffiti. Han började med att tagga under mitten av 80-talet och gick sedan över till att måla efter att under en period ha uppnått status som ”kung” på en av Stockholms tunnelbanelinjer. Tomas studerade under tiden för intervjuerna. Genom Tomas har jag sedan, direkt eller indirekt, fått kontakt med en stor del av de övriga målare som intervjuades för denna studie. Om inte annat framgår i beskrivningarna av informanterna har kontakten knutits via Tomas, antingen genom att han förmedlat kontakten eller att jag träffat personen genom honom.

Pia och Monica var två artonåriga informanter som gick på gymnasiet. De ville främst måla laglig graffiti och åkte till andra städer för att få göra detta. När inte detta var möjligt så målade de ibland på andra ställen. Pia och Monica började måla i mitten av 1990-talet och hade en stor del av sitt sociala umgänge bland graffitimålare. Intervjun gjordes i form av en gruppintervju i mars 1998.

Även Alvar, 25 år, intervjuades vid ett tillfälle i mars 1998. Han studerade vid intervjutillfället vid Stockholms universitet och fick senare ett bra arbete med koppling till ett av sina studieämnen, ekonomi. Han betecknade sig numera som ”söndagsmålare”, gjorde mindre än tio målningar per år, men umgicks mycket med andra graffitimålare. Han har dock varit betydligt aktivare tidigare. Han började måla under mitten av 1980-talet.

Pelle, 25 år, har varit och är fortfarande en mycket erkänd graffitimålare som fortfarande vid intervjutillfället var mycket aktiv, dock, enligt honom själv, långt ifrån så aktiv som när han var yngre. Han menade att graffitin varit medelpunkten i hans liv under hela uppväxten. Jag bevittnade ett tillfälle när han målade. Det var på en hiphop-jam och jag kunde följa hela processen, från skiss till den färdiga bilden. Vid tidpunkten för intervjun arbetade han med multimedia. Pelle intervjuades i juni 1998.

Olle var 19 år. Jag träffade honom genom en annons som jag satt upp på ett café där graffitimålare brukar hålla till. Han började måla 1991 och hade varit en mycket aktiv ”tågmålare”. Vid intervjutillfället var han dock inne i en period av mindre målande men hade under den föregående månaden (intervjun genomfördes i oktober 1998) varit ute och målat tåg. Vid intervjutillfället studerade han på gymnasiet.

Fredrik var 25 år och studerade vid Stockholms universitet. Han var inte aktiv som graffitimålare vid intervjutillfället men hade målat mycket när han var yngre, främst under andra halvan av 1980-talet, och umgicks fortfarande mycket med graffitimålare. Han intervjuades i november 1998.

Vid ett besök i Köpenhamn (november 1998) träffade jag de danska graffitimålarna Paul, 30 år och Carl, 22 år. Paul tillhör den första generationens graffitimålare i Danmark. Han började måla under första halvan av 1980-talet och är mycket känd och välrenommerad. Flera andra informanter har nämnt honom med respekt. Carl började måla 1995, men han hade även målat under en period när han var yngre. Paul och Carl har känt varandra sedan 1995 och deras förhållande liknar det som Lahmann (1988) beskriver som vanligt i USA, det vill säga att en äldre etablerad målare tar en yngre under sina vingar för att föra vidare sina kunskaper till nästa generation. De pekar själva på denna likhet med den amerikanska graffitimiljön men säger samtidigt att detta är mycket ovanligt i Danmark. Paul var vid intervjutillfället arbetslös, Carl studerade. Före intervjun, som gjordes i Carls lägenhet, åkte vi till Christiania där Paul och Carl gjorde var sin målning.

Niklas var 30 år och arbetade som fotograf. Han började måla runt 1985 och etablerade sig under slutet av 1980-talet och början av 90-talet som en mycket känd och berömd tågmålare. Numera är han mindre aktiv som målare och har mer gått över till annan graffitirelaterad konst. Niklas intervjuades i juni 1999.

I juni 1999 intervjuades Filip. Han var 25 år. Även han började måla i mitten av 1980-talet och var under 1980-talet och början av 90-talet en mycket aktiv målare. Han är ett respekterat namn inom graffitikretsar. Numera ägnar han sig dock mer åt abstrakt konst även om han fortfarande är aktiv inom graffitin. Han ser graffiti som sin konsthögskola och brukar på frågan om han gått någon konstskola svara: ”Ja, jag har gått linje 13” (d v s tunnelbanan till Norsborg). Vid intervjutillfället arbetade han som hantverkare och hade ett och annat betalt graffitiuppdrag. Jag intervjuade honom ytterligare två gånger under våren år 2000. Vid det ena tillfället var vi ute på fältet och tittade på graffiti och vid det andra hemma hos honom. Han visade då även sin konstnärsateljé. Filip träffade jag på en fest arrangerad av fackföreningen ”Syndikalisterna”.

Även Björn var som många av de övriga informanterna 25 år. Även han började måla i mitten av 1980-talet och var under en period en välkänd och erkänt skicklig målare. Jag intervjuade honom vid två tillfällen i september 1999. Han målade fortfarande men inte så ofta. Vid intervjutillfällena lade han i stället ner sin tid på universitetsstudier.

Rikard var 19 år och studerade vid intervjutillfället i oktober 1999 på gymnasiet. Han målade vid denna tidpunkt relativt mycket illegal graffiti, även tåg. Han började måla graffiti efter att ha sett en repris av graffitifilmen Style Wars på TV 1994 eller 1995 och hade hållit på sedan dess.

Erik, 20 år, jobbade som lärarvikarie vid intervjun i november 1999. Han började måla i början av 1990-talet och var under en period en mycket aktiv målare. Han ägnar sig dock numera enbart åt laglig graffiti och annan typ av konst. En bekant utanför graffitimiljön förmedlade kontakten till denna informant.

Den sista informanten som intervjuades för denna studie var Kalle, 20 år. Han var vid denna tidpunkt en mycket aktiv och känd ”bombare”, specialiserad på tåg. Han hade vid intervjutillfället gjort omkring 250 tågmålningar. Vid intervjutillfället i november år 2000 var Kalle arbetslös. Graffitikarriären inledde han i mitten av 1990-talet.

Förutom de formella intervjuerna med informanterna har jag träffat flera av dem på de graffitiarrangemang jag besökt. Några har jag även haft telefonkontakt med för kompletteringar och förtydliganden. De formella intervjuerna har tagit mellan två och fyra timmar per tillfälle. 14 av intervjuerna har spelats in på band. Vid övriga intervjuer har informanterna motsatt sig att bandspelare använts.

Förutom dessa informanter har jag även träffat och diskuterat graffiti med ett tiotal graffitimålare utan att det resulterat i några formella intervjuer. Dessa har dels varit vänner och bekanta till informanterna, och dels personer som jag träffat på något av de tiotal graffitievenemang och fester jag bevistade under åren mellan 1998 och 2001.

Informanterna kan grovt delas in i två huvudgrupper: en med äldre och en med yngre individer. Den förstnämnda gruppen består av åtta målare varav sex var omkring 25 år och två i trettioårsåldern. Dessa började måla under mitten av 1980-talet. Den yngre gruppen består av elva målare mellan 15 och 22 år gamla vilka började måla under 1990-talet. Samtliga informanter har varit insatta i graffitikulturens regler och historia. Den äldre gruppen har dock i en större utsträckning kunnat berätta om den tidiga historien, från mitten av 1980-talet, och om förändringar inom graffitin och kontrollpolitiken som inträffat sedan dess. För dem är denna tidsepok självupplevd. Att måla graffiti framstår i studien som en aktivitet utförd av framförallt yngre män. Detta avspeglas i det faktum att 16 av informanterna var pojkar och endast tre var flickor. Intervjuerna präglades även av att det var pojkar som pratade om andra pojkar. Kvinnliga graffitimålare har framstått som ovanligt. Även tidigare studier har visat på flickornas undanskymda roll inom graffitin (Skyum-Nielsen 1987, Gusterman 1989, Jacobson 1996, Thorsted 1997, Høigård 2002 och Shannon 2003). Shannon (2003:18ff) har vidare diskuterat flickors roll inom graffiti.

För att försöka bilda mig en uppfattning om hur den ”andra sidan”, det vill säga de som arbetar med att försöka motverka och förhindra att ungdomar målar graffiti, argumenterar och tänker har jag träffat fyra personer. Med tre av dessa har jag diskuterat graffiti och åtgärder mot graffiti rent allmänt utan att detta varit i form av intervjuer. Dessa personer har arbetat inom SL och ungdoms- och antigraffitiverksamheter finansierade genom offentliga medel. Den fjärde kallas vidare Magnus och har intervjuats. Magnus är en man i 50-årsåldern som under lång tid arbetat med ungdomsproblem, bland annat skinheads och nazister. Han arbetade vid intervjutillfället huvudsakligen, på uppdrag av kommunen, med graffitimålare. Han var verksam i ett nätverk bestående av representanter från olika områden som var drabbade av graffiti. Jag deltog även i två möten som handlade om graffitiproblemet. På dessa möten deltog representanter från kommuner, landsting och de allmänna transportföretagen i Stockholmsområdet. Vid dessa möten deltog även några så kallade ”eldsjälar”, d v s personer som bedrev egna antigraffitiprojekt, ofta finansierade med medel från transportföretagen eller den offentliga sektorn. Slutligen har även officiella dokument, intervjuer och debattartiklar i media använts för att spegla motståndarsidans åtgärder och argumentation mot graffiti.

3.2 Intervjumetodik

Detta arbete är en explorativ intervjustudie där målsättningen har varit att skapa en förståelse för graffitifenomenet. Metoden som i huvudsak använts har varit halvstrukturerade och ostrukturerade intervjuer (se t ex Layder 1993:41, Arksey & Knight 1999:5ff, Fontana & Frey 1994:361ff). Informanten ges här ett stort mått av frihet att prata, beskriva och associera och intervjuaren intar en relativt passiv position.

Studien har haft formen av en process där utgångspunkten varit att informanterna är ”experter” på sitt område och intervjuaren ”novisen”. Informanten besitter information som intervjuaren inte ens har kunskap att ställa relevanta frågor omkring. Med för många direkta frågor är risken även att det i högre utsträckning blir intervjuarens syn på fenomenet, med utgångspunkt i hans/hennes förförståelse, som blir resultatet av intervjun. Efterhand som intervjuaren genomför fler intervjuer blir förhoppningsvis han/hon mer insatt i ämnet och kan ställa nya frågor. En intervjustudie är här att beteckna som en process där intervjuaren successivt erhåller en ökad förståelse för fenomenet. Kvale (1997:11ff) liknar denna typ av strategi med resenärens. Intervjuaren skapar sin mentala karta under studiens gång tillsammans med informanterna och hans/hennes modeller och eventuella hypoteser förändras kontinuerligt utifrån vad som dyker upp.

Den intervjuguide som legat till grund för intervjuerna har använts främst som en minneslista för att se till att de områden som från början var av intresse täckts in. Denna intervjuguide har ändrats successivt. Den typ av information som de första intervjuerna genererade har därför till viss del skilt sig från den som de senare har givit. Detta har givetvis utgjort ett problem vid analysen av materialet då vissa intressanta aspekter inte tagits upp med alla informanterna. Å andra sidan så skulle inte frågor kunnat ställas omkring dessa aspekter utan den bakgrundskunskap som de tidigare intervjuerna givit. Min initiala kunskap om området var liten. Vad gällde de stora graffitimålningar man såg på stan hade jag nog aldrig ens tänkt på att dessa skulle kunna vara uppförda utan tillåtelse från platsägaren. Hur skulle man kunna måla så stora verk på så offentliga och synliga platser utan att åka fast? Det var denna inställning som jag hade när jag träffade de första informanterna. Den initiala inblicken i graffitins värld fick jag via graffitimålarna. Slutresultatet av mina studier i ämnet (föreliggande uppsats) kan sägas vara en blandning av den information som informanterna bidragit med, teorier och studier jag tagit del av samt mina initiala förförståelse- och tolkningsramar (se t ex Altheide & Johnson 1994:492). Forskaren kan sägas stå i en helt unik skärningspunkt där hans eller hennes unika historia (innefattande bland annat uppfostran, utbildning, paradigmval och relationer), korsar ett undersökningsområde. I denna skärningspunkt skapas en unik bild av forskningsområdet, en bild som inte får förväxlas med en ”sann” eller ”objektiv” bild.

Då graffitimålare kan sägas utgöra en dold population (Tiby 1999:40), det vill säga att det saknas konkreta urvalsramar då storleken på och gränserna för populationen är okänd, finns det uppenbara svårigheter med att exakt veta vilket urval studiens informanter representerar. Informanterna representerar knappast alla olika ”typer” av graffitimålare. Informanterna i denna studie består av personer som både varit verbala och sociala samt intresserade av att prata med en utomstående om graffiti och som ägt förmågan att reflektera över aktiviteten och sin egen roll i graffitikulturen. Dessutom identifierade sig samtliga informanter, förutom Kalle, som graffitimålare, inte som taggare eller bombare. De flesta hade dock någon gång under karriären, oftast i början, även taggat och bombat. Gruppens mer konstnärliga intresse speglas i att åtminstone sju av målarna hade haft egna konstutställningar. En slutsats man kan dra är att studiens informanter inte representerar alla graffitimålare. För att få en mer generell insikt i ”graffitivärlden” har därför informanterna även intervjuats i egenskap av nyckelinformanter. Med termen nyckelinformant avses här den betydelse som Tiby och Olsson (1997) lägger in i begreppet; en person som har stor erfarenhet av och kunskap om ett visst område eller en viss företeelse, samt förmåga att kunna förmedla denna kunskap och erfarenhet (se även Arksey & Knight 1999:8). Informanternas egna erfarenheter av att måla graffiti tillsammans med de stora kontaktnät med andra målare de haft har gjort att jag ansett att dessa har kunnat ge en ingående och belysande bild av fenomenet. Tekniken att få tag i informanter kan liknas vid det som Tiby (1999:41) och Arksey & Knight (1999:4ff) brukar kalla multiplicity sampling eller snöbollsteknik. Sex av intervjuerna har utförts i form av gruppintervjuer med två eller tre informanter. Intervjuformen har både haft för- och nackdelar (se t ex Fontana & Frey 1994:364ff). En fördel har varit att informanterna ibland både bekräftat och ifrågasatt varandras berättelser och att de under intervjuerna fyllt i detaljer och synvinklar åt varandra som de var för sig inte skulle ha tänkt på. Det uppstod en dynamisk effekt under samtalen. En nackdel var att intervjuerna i relativt liten utsträckning kom att handla specifikt om informanterna. Dessa intervjuer gav med andra ord en något annorlunda typ av information jämfört med de individuella intervjuerna.

Antalet informanter och andra personer som fungerat som informationskällor för studien har begränsats utifrån att jag uppfattat mig ha uppnått en acceptabel mättnadsnivå (saturation) (Morse 1994:230, Kvale 1996:101ff). Jag uppnådde vid en viss punkt en förståelsenivå som jag upplevde vara tillräckligt hög – nya intervjuer skulle inte ha kunnat tillföra ny information i någon betydande grad. Med tanke på arbetsinsatsen måste en gräns sättas någonstans även om intervjuerna fortfarande varit intressanta och givande.

Till hjälp med att strukturera och analysera det kvalitativa datamaterialet som studien bygger på har dataprogrammet/databasen NUD.IST 4.0 använts. Samtliga intervjuutskrifter, andra anteckningar upprättade vid intervjuer, anteckningar som gjorts vid fältbesök, vid besök på graffitievenemang med mera, har lagts in i en databas. Programmets/databasens främsta funktion är att strukturera och förenkla arbetet med arbetsmaterialet. I stället för att hantera pappersutskrifter och/eller olika datafiler med information så finns här allt material i en fil som man efterhand kan strukturera genom programmets olika funktioner. Exempelvis kan man markera och koda meningar eller textstycken i olika kategorier och arbetshypoteser för vidare analyser (se exempelvis Miles och Huberman 1994: 55 ff).

Nästa kapitel: Graffitikulturen