Inblick i en ungdomskultur
Samtal med graffitimålare (avsnitt 2 av 9)
av: Michael Johnson
1 Inledning
Under mitten av 1980-talet dök en ny ungdomsrelaterad företeelse upp i Sverige. Ungdomar började måla och skriva stilistiskt genomtänkta och bearbetade bokstäver i den offentliga miljön, företrädesvis i anslutning till de spårbundna kommunikationsmedlen. Fenomenet har sedan dess bibehållit sin popularitet genom flera ungdomsgenerationer och är år 2006 fortfarande ett mycket vanligt inslag i den offentliga miljön. Bokstavsbilderna, som till största delen utförs med sprayfärg eller filtpenna, har kommit att benämnas med det positivt klingande namnet ”graffiti” av utövarna själva och med det mer negativa ”klotter” av dem som inte tycker om bilderna. I denna studie kommer termen graffiti att användas för att beteckna fenomenet av två skäl. Dels är det denna term som utövarna själva oftast använder och det är i huvudsak deras perspektiv som uppsatsen kommer att utgå ifrån, och dels kan praktiska skäl anföras. Begreppen klotter och graffiti kan användas för att särskilja två olika typer av offentligt skrivande/målande, med olika bakomliggande intentioner. Med klotter menas här skrivna budskap, exempelvis på toaletter, som riktar sig till anonyma läsare. Här kan det handla om kärleksmanifestationer av typen ”Eva älskar Johan” eller uttryck för åsikter eller ideologier, exempelvis ”ner med kapitalismen”. Med graffiti däremot menas de bokstavsbilder som är uppförda för att läsas av en specifik publik på ett bestämt sätt. Signaturen är utformad på ett sådant sätt att upphovsmannen blir igenkänd av denna publik. Det är skrivande/målande av den sistnämnda typen som denna uppsats kommer att handla om.
Mitt intresse för graffiti uppstod ursprungligen då jag arbetade med en studie som handlade om kriminella ungdomsgäng i Stockholm under slutet av 1990-talet. Då media frekvent rapporterade om ”organiserade graffitigäng” i Stockholm vid denna tidpunkt blev det naturligt att undersöka dessa närmare. Inom ramen för studien fanns inte utrymme att just då använda materialet eller att gå vidare med frågan men min nyfikenhet var väckt och ledde så småningom fram till vidare studier i ämnet och föreliggande arbete.
Min första kontakt med graffitimålande ungdomar fick jag genom att skicka en förfrågan efter informanter till en webbplats för graffitimålare på internet. Detta ledde till att jag efter ett par dagar träffade tre unga graffitimålare som introducerade mig i en, för mig, helt ny och okänd värld. Tillsammans med dessa samt ytterligare 16 informanter har jag sedan skapat den bild av fenomenet som jag här kommer att presentera.
Graffiti har sedan fenomenet dök upp i Sverige vållat en stundtals mycket hetsig debatt med framförallt kommuner, kommunförbundet, de allmänna kommunikationsföretagen och polisen som främsta aktörer. Den pågående diskussionen har speglats i media där framförallt tre teman varit återkommande: kostnader som graffitin åsamkar samhället, huruvida samhället ska tillåta eller stödja viss graffitimålning och graffitins koppling till annan brottslighet.
Att graffiti vållar samhället en inte obetydlig kostnad råder det knappast något tvivel om även om det finns stora problem med att beräkna något exakt belopp. Enligt kommunförbundets beräkningar (Brå 2003) kostar sanering av graffiti landets kommuner cirka 500 miljoner kronor per år. Till detta ska även kostnader för andra delar av samhället läggas. Exempelvis lägger Stockholms allmännyttiga kommunikationsföretag (Storstockholms Lokaltrafik, SL) ner stora summor varje år på åtgärder mot graffiti. Kostnaderna har ökat under 2000-talet:
År 2003 var slutsumman 113 miljoner kronor, som då var nytt rekord. Men SL:s nota förra året blev ännu större, drygt 125 miljoner kronor. (Svenska Dagbladet, 2005-01-23)
Till detta ska även läggas de kostnader som åsamkas privata företag och privatpersoner när dessa får sin egendom bemålad med graffiti. Sammantaget handlar det om betydande summor som varje år läggs ner på att avlägsna graffiti från vår offentliga miljö.
Det andra temat har handlat om frågan huruvida man ska tillåta och/eller uppmuntra viss graffiti. Oftast har det handlat om motstånd mot konkreta fall av tillåten målning, så kallade legala väggar, om graffitiutställningar på gallerier och graffitiskolor. Exempelvis kan här nämnas debatten som rasade kring en graffitiutställning 1998, som stiftelsen K98 (arrangör och samordnare av Stockholms engagemang detta år som Europas kulturhuvudstad) var medfinansiär till:
Det är en fientlig handling. (SL om utställningen, DN 1998-07-23:B3)
K98 ger fel signaler om klotter. (Polisen om utställningen, DN 1998-07-24:B3)
Ytterligare ett exempel är den debatt som pågick under våren 2001 angående utsmyckningen av skolcafeterian på Södra latin, en gymnasieskola i Stockholms innerstad, som två av skolans elever fått i uppdrag att utföra. Deras målning ansågs ha för stora likheter med graffiti och målades därför över, trots att rektorn på skolan till att börja med godkänt utsmyckningen (se t ex Dagens Nyheter 2001-02-23:A10, Aftonbladet 2001-02-24:2 och 2001-02-27:19). I Stockholms kommunfullmäktige kommenterade skolborgarrådet Jan Björklund frågan på följande sätt:
Det var olyckligt eftersom rektorn hade gett sitt medgivande till målningen, sade Björklund. Men det är väldigt viktigt att vi är tydliga när det gäller att bekämpa klotter. Jag är mycket kritisk till att vi mer eller mindre utbildar ungdomar i att klottra, med graffitiskolor och klotterplank. Det ger felaktiga signaler. (Dagens Nyheter 2001-03-06:A13)
År 2004 kunde man i media läsa om ”Politisk storm om legal graffiti” när kulturnämnden i Stockholm föreslog projekt med legal graffiti.
Projektet kommer att uppmuntra till mer klotter, hävdar de borgerliga som samfällt kräver avslag i kulturnämnden. (Svenska Dagbladet, 2004-11-03)
Under slutet av 2005 var det en graffitiskola i Bromma i Stockholm som kom i fokus och vars existens väckte en politisk debatt. Ett argument som framfördes mot graffitiskolan var att klottret på tunnelbanevagnar och husväggar kommer att öka. Madeleine Sjöstedt, Folkpartiets kulturpolitiske talesman, sa även att:
Det är också synd att man inte lyssnar på polisen som ser en rak linje mellan graffitiprojekt och kriminalitet. (Svenska Dagbladet, 2005-12-14)
Motståndarna till att tillåta/uppmuntra viss graffiti har oftast hävdat att sådan på olika sätt leder till mer otillåten graffiti, både genom att ungdomar som ser graffiti, även exempelvis i form av graffiti utställd på gallerier, inspireras till att börja måla otillåten graffiti i tunnelbanan och genom att graffitimålarna använder de lagliga väggarna till att träna på för att kunna måla snabbare och effektivare när de målar ute på stan. Att så kan vara fallet är inte omöjligt även om det är mycket svårt att visa på något kausalt orsakssamband.
Det tredje temat för debatt har handlat om graffitins koppling till annan brottslighet. Exempel på detta är uttalanden som:
Det börjar med snatteri. Sedan blir det stölder, häleri, våldsbrott och rån /.../ Förra året dömdes en klottrare för mord på en person på Odenplans tunnelbanestation och för bara några dagar sedan dömdes några klottrare för grovt rån. (Påstående framfört av polisen i Svenska Dagbladet 1996-12-21:32)
Detta är illa eftersom kriminaliteten i klotterkretsar successivt har trappats upp [angående uppskjutandet av proposition med förslag att ge polisen utökade befogenheter att kroppsvisitera graffitimålare]. Som framgick av DN i veckan beväpnar sig skadegörarna numera och går till attack när vakter ingriper mot att tunnelbanevagnar slås sönder. (Citat ur ledare i Svenska Dagbladet 2001-03-10:2)
Under sommaren år 2002 inträffade två specifika händelser som genererade ett flertal artiklar där graffiti och våldsbrott sammanlänkades. Den första handlade om en 45-årig man som misshandlades allvarligt av tre yngre män, när han försökte ingripa mot att de klottrade på en parkbänk. Händelsen utspelades i en park på Södermalm i Stockholm. Expressens rubrik (2002-07-05) om händelsen var: Klottrare slog ner 45-åring med träpåkar. Den andra händelsen involverade en väktare som blev knivhuggen när han skulle ingripa mot två yngre män som klottrade på en kyrka i centrala Stockholm. Väktaren klarade sig utan allvarligare skador tack vare att han bar skyddsväst. Aftonbladet hade som rubrik (2002-08-16) för incidenten: Klottrare högg väktare i morse. Dessa båda händelser genererade många artiklar i de Stockholmsbaserade nyhetstidningarna samt ett stort antal inslag i de regionala TV-nyhetsprogrammen. I kölvattnet av uppståndelsen skrevs även flera artiklar om att graffitimålarna blivit mer våldsamma och beväpnar sig.
Rent generellt kan här sägas att det finns ungdomar som målar graffiti som även begår och har begått annan typ av brottslighet. Detta framgår bland annat i Shannons (2003) och Axnäs (2000) studier som presenteras längre fram. Detta är i sig inte speciellt anmärkningsvärt med tanke på att en stor andel av ungdomspopulationen åtminstone någon gång begått en brottslig handling. Den intressanta frågan är om graffitimålande – förutom de brott som är direkt eller indirekt relaterade till verksamheten; skadegörelse, olaga intrång och stöld – i sig är en oberoende faktor i förhållande till annan brottslighet. Detta är en mycket stor och komplex fråga och det är svårt att uppvisa ett sådant orsakssamband. Även om graffitimålare begår andra typer av brott finns det uppenbara svårigheter att visa på att graffitin i sig orsakar dessa. Alternativa förklaringar kan vara att annan brottslighet leder till att ungdomar börjar måla graffiti eller att det finns en tredje, bakomliggande faktor, som orsakar både graffitimålandet och den övriga brottsligheten – exempelvis uppväxtförhållanden. Jag kommer i denna uppsats inte att fördjupa mig i denna diskussion.
Det kan även nämnas här att graffitifrågan har fått politiker på riksnivå att reagera. Ett antal propositioner, motioner och promemorior har upprättats och lagts fram om ämnet, bland annat om möjligheter att registrera lagöverträdare under 15 år, strängare påföljd för klottrare samt utökade möjligheter för polisen att visitera klottrare. I oktober 2003 fattade riksdagen beslut om en lagändring som bland annat innebär att maximistraffet för klotterbrott fördubblas och att polisen får utökade möjligheter att kroppsvisitera misstänkta klottrare.
1.1 Syfte och perspektiv
Fenomenet graffiti är ett samhällsproblem som varje år orsakar stora kostnader och bekymmer. Huvudsyftet med denna studie är att försöka identifiera de grundläggande mekanismer som ligger bakom ungdomars engagemang i graffitikulturen. Vad motiverar ungdomar att måla graffiti olovligen i den offentliga miljön trots de relativt stora risker som är förknippade med aktiviteten? Är detta ett rationellt beteende? Utövarnas eget perspektiv utgör utgångspunkten. Studien är explorativ och bygger i huvudsak på intervjuer med graffitimålare och före detta graffitimålare. Ett andra syfte har varit att sätta in fenomenet i ett samhällsperspektiv för att belysa kopplingar och beroendeförhållanden mellan graffitimålarna och det omgivande samhället. För detta syfte har personer som arbetar preventivt mot graffiti intervjuats. Här har även artiklar och uttalanden i media och andra officiella publikationer spelat en viktig roll. Utgångspunkten för studien har varit graffiti som fenomen, inte som problem.
I studien har tre av de fyra analysnivåer som Layder (1993:71ff) beskriver i sin forskningsdesign tagits som utgångspunkt: self, setting och context. Den analysnivå som utgör utgångsnivå är den som utgör Layders tredje nivå, setting, vilket här representeras av graffitisubkulturen. Hur denna ser ut och dess inre logik är här de intressanta frågorna. Därefter skiftas analysnivån till individen, self. Med hjälp av kunskapen som erhållits på den föregående nivån är ambitionen här att försöka förstå vad denna subkultur fyller för funktion för den enskilde individen. Vad får dessa personer ut av att delta i kulturen? Slutligen lyfts analysnivån upp till ett samhällsperspektiv, context. Frågor som berörs här är bland annat vilken betydelse samhällets reaktion har för graffitin. Resultatet av studien hoppas jag ska ge läsaren en bild av graffitifenomenet som både ett förståeligt och intressant fenomen.
Denna studie är gjord mot en bakgrund av ett socialkonstruktivistiskt perspektiv (se exempelvis Börjesson 2003, Burr 1995, Rorty 2003, Swartling 1998) vilket innefattar en skeptisk syn på kunskap och fakta. Social kunskap är alltid en följd av tolkningar gjorda utifrån den kultur, det samhälle, den tid vi lever i och vår individuella bakgrund. Filosofen Gadamer (Föllesdal, Wallöe, Elster 1990:147ff) beskriver detta som att vi aldrig kan frigöra oss från vår förståelsehorisont och att man inom denna inte kan finna någon neutral ståndpunkt att luta sig emot. Giddens (1976:79ff och 162) diskuterar detta i termer av den dubbla hermeneutiken. Sociala vetenskaper utgår ifrån och bygger på sociala aktörers tolkningar av sig själva och den värld de lever i. Forskaren tolkar i sin tur denna tolkning utifrån sitt perspektiv. Utifrån ett sådant resonemang förefaller det svårt att försvara att en tolkning ska ha företräde framför en annan eftersom det inte finns någon ”objektivt” otolkad verklighet att falla tillbaka på eller att söka efter. Hänvisning till en objektiv värld, objektiva eller allmängiltiga fakta handlar i slutändan om någons personliga tolkning eller åsikt. Det som studeras är, som det har uttryckts, ”dött”, innan det hamnat, eller snarare placerats, inom en diskurs och därmed ett meningssammanhang (Bergström & Boréus 2000:257). Kunskap är relationell och antiessentiell. Filosofen Rorty (2003:73) beskriver detta som att vetenskap och annan utforskning inte kan handla om att komma fram till en sanning, för även om en sådan skulle existera, så skulle vi inte veta när vi nått fram till den. Utifrån de här beskrivna utgångspunkterna kan målsättningen med denna uppsats inte bli att beskriva fenomenet graffiti. Målsättningen blir snarare att försöka beskriva den bild som studien lett fram till för mig och att beskriva denna så att läsaren själv ska få en möjlighet att bedöma den och förhoppningsvis se de slutsatser som dras som både rimliga, intressanta och tankeväckande.
Åsikterna om hur graffiti ska värderas och bedömas går diametralt isär beroende på vem man talar med. Utövarna själva anser ofta att det handlar om konstnärlig verksamhet medan andra ser målandet som skadegörelse och ett allvarligt samhällsproblem. Ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv följer ett kulturrelativistiskt synsätt, det vill säga att det konstnärliga värdet ligger i subjektet. Konst är det som någon definierar som konst och begrepp som bra och dålig konst, finkultur och populärkultur saknar betydelse eftersom begreppen inte har en objektiv grund. Hägerström beskrev detta som att moraliska satser inte påstår något om verkligheten och därmed inte kan vara sanna eller falska. För att ett värdeomdöme ska kunna vara sant, menade han, så måste detta vara oberoende av den som värderar (efter Källström 1986:19ff). När vi hävdar att något föreligger i en objektiv mening, så menar vi att vi påstår något om en av oss oberoende verklighet. Moralpåståenden är dock helt beroende av att en viss känsla föreligger för att vi ska kunna formulera den. Det är med andra ord inte meningsfullt att jämföra olika åsikter om konst och smak eftersom värdet är individuellt och ligger i framkallandet av en känsla, nya idéer och perspektiv hos den enskilde betraktaren. Min smak har i princip inget att göra med andras smak och den huvudsakliga skillnaden i detta avseende mellan mig och en kulturrecensent är egentligen bara den att den sistnämnde får betalt för att torgföra sina åsikter. Jämförelser mellan olika personers smak blir ur detta perspektiv meningslöst. I försök till gradering och värdering finns dock andra syften såsom att försöka legitimera sin (”klass”, ”kultur” och dylikt) position i samhället genom att visa på att man har en ”bättre smak”.
Graffiti blir utifrån detta perspektiv en konstnärlig uttrycksform för den som så anser det. Många debattörer blandar samman graffiti som uttrycksform med skadegörelse. Det kan inte vara uttrycket i sig som är problemet. Är graffitin däremot uppförd på fel ställe så kan det bli ett problem i form av ett brott. Det är med andra ord lika absurt att vara för eller emot graffiti som att vara för eller emot kubism, expressionism eller någon annan konstinriktning. Däremot kan man självklart vara motståndare till skadegörelse, oavsett om denna är i form av graffiti, en expressionistisk målning eller en sönderslagen fönsterruta.
Det som i denna uppsats betecknas som graffitikultur ska förstås som en subkultur. Med termen subkultur avses en grupp som förenas av gemensamma värderingar, attityder och handlingsmönster inom en större samhällelig enhet (se exempelvis definition i Nationalencyklopedin band 17:391). I en sådan definition tas inte ställning till i vilken grad medlemmarna tar avstånd från det övriga samhällets lagar och regler. En subkultur kan vara viktig för individen i vissa avseenden medan han/hon i andra sammanhang är helt konform med samhällets regler. En central fråga är hur en subkultur ska avgränsas. För graffitisubkulturen uppstår frågan om vad som ska räknas som en ”graffitisubkulturell handling”. Ska exempelvis stöld av sprayburkar och trashing (att slå sönder en hel pendeltågsvagn invändigt) räknas som en del av subkulturen? Frågar man företrädare för samhällets institutioner som arbetar med att motverka graffiti blir svaret ofta att så är fallet, frågar man graffitimålarna själva får man olika svar. Vissa av dessa anser att trashing är en del av graffitisubkulturen eftersom det delvis är graffitimålare som begår sådana handlingar och för att man oftast även målar sin ”tag” (pseudonym) vid dessa tillfällen. Andra anser att trashing absolut inte tillhör kulturen. Graffiti handlar om att skapa, inte om att slå sönder. Samma splittring bland målarna finns när det gäller stöld av ”arbetsmaterial”, framförallt sprayburkar och filtpennor. Flera av informanterna i studien anser att graffitin blir mer rättvis om man stjäl målarverktygen (burkar och filtpennor). Det ska inte vara tillgång på ekonomiskt kapital, och därmed möjlighet att köpa färg, som avgör i vilken mån man är eller blir en bra målare. Andra anser att hur man skaffar sin färg inte överhuvudtaget är intressant. Detta är något som ligger vid sidan om graffitin.
Graffitimålarna kan med andra ord sägas vara en heterogen grupp vad gäller åsikter och attityder om bland annat vad som konstituerar graffitikulturen. Jag kommer därför fortsättningsvis att med begreppet avse det som jag uppfattar vara själva förutsättningen för denna subkulturs existens; det som förenar och är gemensamt för de individer som väljer att ansluta sig till kulturen, den minsta gemensamma nämnaren – intresset för graffitibilden. I detta intresse ingår bland annat kunskap omkring det kollektiva sättet att se, bedöma och värdera graffitibilden, kunskap om teknik, betydelse av plats samt kunskap om vad som ger status. Att själv måla graffiti är inte ett nödvändigt kriterium för att vara en del av kulturen, det finns exempelvis ungdomar som genom att fotografera och dokumentera graffiti tar del i kulturen. De allra flesta är dock aktiva graffitimålare. Med andra ord kommer trashing, snatteri av färgburkar och annan grövre brottslighet inte att vidare räknas som tillhörande graffitikulturen men självklart finns också inom kulturen personer som ägnar sig åt sådana aktiviteter. Personerna som målar graffiti är till övervägande del ungdomar vilket innebär att graffitisubkulturen även kan ses som en ungdomskultur. Ungdomskultur är ett eget etablerat forskningsfält och kommer att diskuteras i avsnittet 1.3.
1.2 Definitioner
Graffitins huvudformer (Jacobson 1996:14) utgörs av tag, som förutom att vara beteckningen för graffitimålarens pseudonym också är den enklaste formen av graffiti. Denna består av en enkel men ofta noga utformad och genomtänkt namnteckning av denna pseudonym eller av namnet på den grupp (crew) målaren tillhör. Att bomba är att skriva många tags på en begränsad yta, till exempel inne i en tunnelbanevagn. Throw-up består av tag- eller crewnamnet skrivet med outlines – ytterkonturer – som ibland är ifyllda. En throw-up är mer avancerad och bearbetad än en tag. Piece är en förkortning av masterpiece. Här handlar det om en fullständig och bearbetad målning med ifyllda bokstäver, bakgrund och figurer. Fortfarande är huvudmotivet i målningen bokstäverna som utgör grafftimålarens tag eller crewnamn. En försvenskning av termen piece är målning. För att måla graffiti används i huvudsak sprayfärg eller filtpenna. Ibland rollar man väggen med vanlig färg för att få ett bättre underlag att måla graffiti på.
1.3 Ungdomskultur
Den förste som använde ungdomskulturbegreppet i en mer explicit vetenskaplig diskurs var den amerikanske sociologen Parsons på 1940-talet (Bjurström 1997:32ff). Han definierade ungdomskultur som ett ”subsamhälle” vars värderingar och umgängesform hade fått ett allt större inflytande över unga människors personlighetsutveckling. Den grundläggande orsaken till detta var, enligt Parsons, att ungdomarna inte kunde konkurrera med de vuxna om yrkesstatus och därför utvecklade en egen ”ordning av prestigesymboler”. Parsons menade att det fanns en ungdomskultur och hans bild av denna speglade framförallt den amerikanska ”high school”-miljön vid slutet av 1930-talet och början av 40-talet.
I motsats till Parsons såg Hollingshead, en annan amerikansk sociolog (Bjurström 1997:36ff), en differentierad ungdomskultur. En differentiering som, uttryckt med en terminologi som Hollingshead inte explicit använde, återspeglade föräldrarnas position och som dolde en social och kulturell reproduktion av denna generations position i den lokala klasstrukturen.
Till skillnad från Parsons menade Hollingshead att det inte fanns något som motsvarade det som Parsons betecknar som ungdomssubsamhälle som fungerar som en viktig värde- och normgemenskap under ungdomsåren. Ungdomarnas sociala och kulturella mönster differentierades istället efter föräldrarnas position i lokala klass- och statussystem. Härigenom sönderfaller ungdomskulturen i en rad skiktspecifika sociala och kulturella mönster. Ytterligare en motsättning mellan Hollingshead och Parsons bestod i att den förstnämnde betonade föräldrarnas, skolans och institutionaliserade fritidsverksamheters roll för ungdomskategoriernas kulturella och sociala differentiering medan Parsons argumenterade för att dessa institutioner företrädde värde- och normsystem som avvek från de som gällde i ungdomarnas eget ”subsamhälle” men som de ändå var tvungna att internalisera för att fungera som vuxna samhällsmedborgare. Man kan med andra ord säga att de båda teoretikerna företräder två olika sätt att se på ungdomskultur. Hollingshead ser ungdomskultur som en del i en socialisationsprocess vars slutgiltiga mål är att reproducera samhällets klasstruktur. Parsons däremot ser ungdomskultur som ett hot mot samhällsordningen genom att ungdomar är konforma med varandra och vänder sig mot vuxenvärldens förväntningar och auktoritet.
En annan forskare som var inflytelserik i den tidiga ungdomskultursforskningen var den tyske sociologen Mannheim (Bjurström 1997:38ff). I en artikel från 1920-talet, som upptäcktes i dessa sammanhang när den översattes till engelska på 1950-talet, utgick Mannheim ifrån, tvärt emot andra dåtida sociologiska forskare, att generationer är konstruktioner skapade med utgångspunkt från de sociala förändringarna i samhället. Generationsmedvetande är en (kollektiv) reaktion på ”konkreta historiska problem”. Han skrev inte specifikt om ungdomsgenerationen men menade att förutsättningarna för att ett generationsmedvetande skulle utvecklas var betydligt större under de mer ”formbara” ungdomsåren än senare i livet. Brytningen mellan två generationer markeras i och med att den äldre generation reagerar på ”dagens” problem och händelser med ett medvetande som är förankrat i en värld som redan har passerat eller hör till ”gårdagen”.
Under 1950- och 60-talen fick de subkulturella kriminologiska perspektiven stort inflytande på synen på framförallt de kriminella ungdomssubgrupperna. Kriminologerna Cohen, Cloward och Ohlin samt Downes är några av de mer inflytelserika.
Cohen (1955) pekade på uppfostrans centrala betydelse. I arbetarklassfamiljer uppfostras barnen på ett sätt som inte är funktionellt när det gäller att kunna konkurrera med medelklassens barn om de kulturellt uppsatta målen. Detta visar sig framförallt i skolan som är uppbyggd omkring medelklassens normer och värderingar, där exempelvis förmågan att kunna sitta stilla och lyssna värderas högt (1955:73ff). Om arbetarklassbarn misslyckas i skolan skapas en frustration och eftersom den allmänna åsikten i samhället (framförallt i det nordamerikanska) är att "vem som helst kan bli vad som helst" är det alltid individens eget fel om han/hon misslyckas. Det statusproblem som då uppstår löser en del ungdomar genom att bilda ”subkulturer” där man skapar egna normer och mål som är möjliga att uppnå. Dessa normer är motsatsen till de normer som de misslyckats med att uppnå. Cohen använder termen reaction formation, ett begrepp lånat från psykologin, för att beskriva detta (1955:132). Då medelklassens normer bland annat handlar om ansvar, rationalitet, respekt för auktoriteter och kontroll över fysisk aggressivitet menar Cohen att gängens brottslighet blir motsatsen till detta, det vill säga i huvudsak av icke nyttoinriktad och av negativistisk karaktär.
Cloward och Ohlin (1960) betonar även de att underklassungdomarna upplever en konflikt mellan vad de lärt sig att de skall förvänta sig att få; de kulturellt uppsatta målen – ¬¬till exempel materiell välfärd – och vad som i verkligheten är tillgängligt för dem (1960:82ff). Författarna menar dessutom att det inte bara är ojämlikhet i fördelningen av de legala medlen som bestämmer innehållet i den brottsliga subkulturen utan även den sociala organisationen i bostadsområdet. När en relativt stabil social organisation bestående av vuxna individer inriktad på instrumentell brottslighet finns i området, kan likaledes en kriminell delkultur bestående av ungdomar skapas. När denna kriminella vuxenorganisation saknas uppstår istället bland ungdomarna en konfliktorienterad delkultur. De unga saknar i dessa områden möjligheter att på kriminell väg närma sig de universella målen och tar då i frustration till våld och vandalisering. Ytterligare ett alternativ för de ungdomar som misslyckas med såväl de legitima som de illegitima medlen kan vara att ge upp de universella målen och finna en utväg i flykt, exempelvis genom användandet av narkotika (1960:161ff).
För Downes (1966) spelade förändringar i den ekonomiska strukturen en viktig roll för framväxten av subkulturer med ”delinquent boys” under efterkrigstiden i Storbritannien. Den arbetsmarknad som tillhandahöll okvalificerade arbeten till arbetarklasspojkar minskade i takt med utvecklingen. Downes menade att en av skolsystemets viktigaste funktioner var att fylla dessa arbetsuppgifter med unga män från arbetarklassen genom att göra:
/…/education itself an irritant for children from culturally different and academically unsophisticated families. (1966:263)
Under efterkrigstiden förändrades arbetsmarknaden och kunde inte längre absorbera dessa arbetarklasspojkar med dåliga eller icke kompletta betyg. Skolan anpassades dock inte till den nya situationen utan fortsatte att stöta ut arbetarklassens ungdomar i samma utsträckning som tidigare. Dessa ungdomar utgjorde grogrunden till de kriminella subkulturerna.
En viktig kritik mot dessa subkultursteorier som mer inriktar sig på att förklara ungdomars kriminalitet är att man haft svårt att hitta empiriska belägg för att subkultursmedlemmar har specifika normer och värderingar som skiljer sig från det övriga samhället, vilket borde vara fallet om dessa teorier stämmer (Bursik och Grasmick 1993:139). Kornhauser (1978:209) menar även att om man inte kan visa på en oberoende effekt av specifika normer och värderingar blir subkultursteorierna cirkulärresonemang; individer i lågklassområden begår brott på grund av subkulturer som uppmuntrar sådant beteende. Beviset för existensen av denna subkultur är att individer i dessa områden begår brott.
Enligt Bjurström (1997:73) var det först i och med den så kallade Birminghamskolan i slutet av 1960-talet som ungdomskultursforskningen avgränsade sig som ett självständigt vetenskapligt fält. Utgångspunkten i denna tradition var att de ungdomskulturer som växte fram i efterkrigstidens Storbritannien var en metafor för de snabba sociala förändringar som ägde rum under denna period. Dessa förändringar gjorde ungdomskulturerna unika och därmed intressanta att studera (Clarke m fl 1976:17ff). Några faktorer som Clarke med flera menar var centrala för förståelsen av denna tid var marknadens ökade betydelse för ungdomars fritidsaktiviteter, masskommunikationens genombrott, direkta effekter av kriget som exempelvis otrygghetskänslor och frånvarande fäder, att fler fick tillgång till en högre utbildning som blev alltmer åldersspecifik och uppkomsten av specifika ungdomsstilar i form av musik och klädmode. Birminghamskolan uppkomst (1976:21) kan ses som en reaktion mot synen att samhällsförändringarna ledde mot utplåning av de olika sociala klasserna och att en ny klasslös ”ungdomstyp” skapats genom att ungdomarna inte var färgade av förkrigstidens värderingar. Birminghamskolans mer marxistiska samhällssyn framgår av exempelvis Clarkes m fl (1976:36ff) och Corrigan & Friths (1976:231ff) beskrivningar av hur den dominerande klassen utövar makt över de underordnade klasserna genom den politiska och kulturella hegemoni som råder i samhället. Med hegemoni åsyftas att de underordnade klasserna bedömer och värderar sig själva utifrån de dominerande klassernas värderingar. Skolan är här ett viktigt "verktyg" för den dominerande klassen, ett resonemang som utvecklas av Willis (1977). Styrkan i denna hegemoni varierar över tid men målet är att upprätthålla de sociala relationerna mellan klasserna. Hegemonin kan dock aldrig helt absorbera arbetarklassen till den dominerande ordningen, vilket bäddar för inbyggda klasskonflikter som inte försvinner förrän produktionsförhållandena förändras.
Inriktningens teorier fokuserar på subgrupper med skarpa gränser som samlats runt specifika aktiviteter, gemensamma angelägenheter och territoriell rymd. När en sådan grupp även är bestämd till en specifik (ungdoms-) ålder och generation betecknas dessa som ungdomssubkulturer. Det man var speciellt intresserad av att studera hos dessa grupper var deras stilmarkörer såsom kläder och musik. Målet var att detronisera eller dekonstruera termen "ungdomskultur" till en mer komplex uppsättning kategorier (Clarke m fl 1976:16). Man strävade efter att räcka bortom marknadsfenomen och nå fram till djupare sociala, ekonomiska och kulturella rötter. En viktig distinktion som forskarna inom Birminghamskolan gör är den mellan subkulturer och motkulturer (1976:62). Motkulturen återspeglar en kris inom den dominerande medelklasskulturen, medan subkulturen utgör en reaktion och lösning på arbetarklassens underordnade ställning och de specifika problem ungdomar från denna klass möter i familjen, grannskapet och skolan. Mot- och subkulturen delar vissa grundläggande värderingar med respektive föräldrakultur och är på många sätt en del av dessa. Kulturernas uppkomst bottnar i specifika problem i deras respektive klass- och föräldrakulturer och maktförhållandena mellan dessa. De "lösningar" som sub- och motkulturerna producerar är dock bara symboliska, magiska eller imaginära. Lösningarna är dock möjliga att förstå och tolka och målet med tolkningarna är att söka förstå de ekonomiska och sociala krafter som finns i bakgrunden. De del-/subkulturer som uppstår inom respektive klass kan betraktas som generationsspecifika reaktioner och lösningar på specifika klassproblem. Inom Birminghamskolan utgår man ifrån ett differentierat ungdomskultursbegrepp (Murdock & McCron 1976:192) vilket gör den kritisk mot den strukturfunktionalistiska sociologins uppfattning om ungdomskulturen som ett homogent socialt system. För Birminghamskolan handlar del/subkulturer om klassreproduktion, något som tidigare diskuterats av Hollingshead. Kritik som riktats mot Birminghamskolan handlar bland annat om att man romantiserar arbetarklassungdomarnas motstånd mot förtryckande sociala strukturer och klassförhållanden och att man drar upp en allt för skarp och även missvisande skillnad mellan autentiska subkulturer och en så kallad mainstreamkultur bland så kallade vanliga ungdomarna (Bjurström 1997:107).
En annan central inriktning inom ungdomsdiskursen som uppstod under 1960-talet är den tyska socialisationsforskningen som bygger på en kombination av marxistisk samhällsanalys och psykoanalys. Inom denna inriktning utforskar man subjektivitetens förutsättningar och förändringar under det moderna kapitalistiska samhällets utveckling.
Ziehe är en förgrundsgestalt inom inriktningen, och den som framförallt ägnat sig åt ungdomskultursforskning. Ziehe driver en tes om att ungdomen i det moderna kapitalistiska samhället växer upp under andra förutsättningar än tidigare generationers ungdomar. Dagens generationer växer upp ”kulturellt friställda” från grundläggande samhälleliga traditioner (Ziehe 1986:25ff, 1987:154ff). Tidigare generationer var i större utsträckning bundna av sina biografiska och individualhistoriska fastslagna ”öden”. Dagens ungdomar har en annan frihet att välja och måste ta ett större ansvar över sina liv men tappar samtidigt den trygghet tidigare generationers ungdomar haft genom att deras liv varit utstakade och förutsägbara. Ingenting kan längre tas för givet och alltmer i tillvaron framstår som möjligt även om det långt ifrån alltid är realiserbart. Eftersom framtiden inte är utstakad och man saknar tillgång till givna förebilder blir man nu själv tvungen att skapa sig sin egen levnadsbana, livsstil och egna kulturella sammanhang. Detta innebär en otrygghet men öppnar samtidigt för nya möjligheter. Ungdomarna måste med andra ord själva välja vilka de ska eller vill vara och själva finna vägen till detta nya jag. Kamratgruppen fyller här en viktig roll. Ungdomskulturer blir ett led i ungdomarnas kulturella orienteringsförsök i en oförutsägbar och föränderlig värld.
En fråga man kan ställa sig här är huruvida dagens ungdomsgenerationer verkligen växer upp i en tid som är mer speciell och unik än den som tidigare ungdomsgenerationer vuxit upp i. Hur människor upplevt sin situation och sin samtid är omöjligt att i efterhand förstå och leva sig in i. Kanske är det så att varje ungdomsgeneration har upplevt sig vara "kulturellt friställd" på sitt specifika sätt. Om 50 år talar man kanske om dagens ungdomsgeneration i termerna av att dess medlemmar växte upp till utstakade och förutsägbara liv.
Utifrån socialantropologen Meads (1970) perspektiv kan man se framväxandet av ungdomskulturer utifrån ett samhällsförändringsperspektiv. Från att ha varit ett (i huvudsak) bondesamhälle utvecklades Sverige under framförallt 1900-talet mot ett industriellt och högteknologiskt samhälle. Under 1900-talet har de flesta generationers ungdomar vuxit upp med kunskap och teknik som för dem varit självklar men som för deras föräldrar varit både ny och främmande. Den yngre generationen har därför ofta haft ett försprång i förhållande till de äldre.
Föräldragenerationerna måste lära om och förändra sin världsbild och i många fall helt förkasta det de lärt sig i sin barndom. Idag växer ungdomarna upp med mobiltelefoner och SMS-kommunikation, de behärskar ofta datorer bättre än sina föräldrar, de chattar och hittar egna kommunikationskanaler via internet, lyssnar på musik i MP3-format medan föräldragenerationen nostalgiskt minns LP-skivan. I äldre tider, när majoriteten av befolkningen bodde på landsbygden och den tekniska utvecklingen inte var så snabb var individer ur den äldre generationen självklara auktoriteter eftersom de besatt för samhället viktiga och centrala kunskaper. Bonden visste hur man brukade jorden och han förde denna kunskap vidare till sin son vilket borgade för ett relativt statiskt samhälle där stigande ålder innebar ökad kunskap och därmed högre grad av åtnjuten respekt och större inflytande. Mead kallade dessa båda samhällstyper för postfigurativa respektive prefigurativa samhällen. I ett postfigurativt samhälle är individer i den äldre generationen självklara auktoriteter genom sin kunskap i frågor som har central betydelse för samhället. Den yngre generationen skolas successivt in i samhället vilket borgar för stabilitet och förutsägbarhet. I denna typ av samhälle bekräftas individen av föräldragenerationen på ett naturligt sätt genom att integreras i samhället. De unga medborgarna får här något att sträva emot; att ta över de vuxnas kunskaper – att bli som de. I ett samhälle där ungdomen i mångt och mycket har kunskap som föräldragenerationen saknar (i ett prefigurativt samhälle) förändras dessa roller. Mead uttrycker det på följande sätt:
De [ungdomen] ser bara att de äldre använder helt olämpliga redskap och metoder, att resultaten blir dåliga och att slutresultatet verkar högst osäkert. (Mead 1970:109)
Den äldre generationens legitimitet som självklara auktoriteter och makthavare i samhället ifrågasätts därför av ungdomsgenerationen. Men, menar Mead, själv representant för den äldre generationen, det är:
Fortfarande /.../ vi som sitter vid maktens roder och bestämmer över de resurser och färdigheter som krävs för att upprätthålla ordningen och organisera den sortens samhällen vi själva verkligen känner till. Det är vi som kontrollerar undervisningssystemen, systemen för yrkesutbildningen, alla de karriärstegar som ungdomen måste klättra uppför, stegpinne för stegpinne /.../ Vi är bundna vid ett liv i en ny och okänd miljö, och måste klara oss med de kunskaper vi har. Vi uppför provisoriska byggnader enligt de gamla ritningarna med nya och bättre förstådda material. Samtidigt framstår den unga generationen, de talföra unga rebeller världen över som vilt attackerar de band vi fjättrar dem med, som någonting i stil med den första generationen som fötts i ett nytt land. De där ungdomarna hör hemma i denna tid. (Mead 1970:107)
Här uppstår en kamp mellan att bevara och förändra. Ungdomarna strävar efter att förändra och ser vuxengenerationen som en stoppkloss, medan den äldre generationen strävar efter att bevara ett stabilt och oföränderligt samhälle. Till viss del kan detta troligtvis härledas till det ansvar som följer med det som man kan kalla vuxenlivet. Man är i högre grad beroende av en säker ekonomisk inkomst eftersom man ofta har bundit upp sig på olika sätt inför framtiden. Exempelvis har man fått barn, lagt sig till med dyrare vanor, lån till boende, bil, båt och sommarstuga och därmed blivit mer beroende av trygghet vilket innefattar stabil och förutsägbar arbetsmarknad, aktiemarknad, räntepolitik, bostadspolitik, energipolitik och så vidare. Allt som kan tänkas hota det stabila och förutsägbara blir oroande osäkerhetsfaktorer. Under ungdomstiden har man ännu inte bundit upp sig för framtiden på samma sätt och man uppfattar sig inte vara lika beroende av stabilitet och förutsägbarhet. Ofta försörjs man av sina föräldrar. Här finns under en period ett utrymme för protest och uppror, ibland i form av ett slags gerillakrig mot, som man uppfattar det, de orättfärdiga makthavarna.
Man kan sammanfattningsvis konstatera att begreppet ungdomskultur är både svårdefinierat och mångfacetterat. Bjurström inleder sin avhandling om ungdomskultur, Högt & lågt, på följande sätt:
Begreppet ungdomskultur hör till de begrepp som vi utan större svårigheter använder oss av i vardagslivet, men som visar sig vara svåra att ge en mer exakt innebörd så snart vi – som i vetenskapliga sammanhang – försöker definiera dem. (1997:17)
Det grundläggande problemet är att termen ungdomskultur bygger på det svårfångade begreppet kultur. Eagleton (2001), professor i engelsk litteratur, menar att ”culture” tillhör de två eller tre mest komplexa orden i det engelska språket och Bjurström menar:
I sin vidaste innebörd refererar begreppet närmast till all mänsklig aktivitet och verksamhet, inklusive dess resultat eller produkter. (1997:17)
Bjurström anser inte, vilket jag håller med om, att det är meningsfullt att närmare försöka definiera begreppen kultur eller ungdomskultur. Deras innebörd är föränderlig över tid.
Kulturen förändras med kulturen, skulle man kunna säga – eller för att förtydliga: vår uppfattning om vårt sätt att definiera och avgränsa kulturbegreppet är beroende av kulturella förändringar. Våra föreställningar om kulturen och dess relevans är, kort sagt, kulturellt bestämda. (1997:18)
Flera av de ovan beskrivna teorierna och resonemangen är dock relevanta för uppsatsen och kommer att användas i den vidare texten.
1.4 Historik
Att skriva och måla meddelanden på otillåtna platser har en gammal tradition. Namn- och minnesinskrifter har förekommit i åtminstone 3000 år. Man har funnit sådan bland annat på Egyptens pyramider, på ruiner från antikens Rom och i Pompeji. Denna typ av inskrifter består oftast av namnet på den som skrivit och ibland ett meddelande till omgivningen och/eller eftervärlden. En typ av klotter som var vanlig under och efter andra världskriget var det så kallade vandringsklottret. Detta bröt mot namninskrifterna genom att man använde kodnamn. "Kilroy was here” är ett typiskt exempel. I amerikanska storstäder har det även funnits en tradition med gänggraffiti sedan lång tid. Denna typ av graffiti har haft som syfte att markera gängens revir (Jacobson 1996:22-23).
Ursprunget till graffiti av den form som denna uppsats handlar om brukar härledas tillbaka till 1967, till den amerikanska staden Philadelphia och en ung man som använde namnet Cornbread som sin pseudonym.
Han och några andra ungdomar ville göra något annat än att vara gängmedlemmar eller använda droger och började i stället att tävla om vem som kunde måla ”snyggast” tags på de mest ovanliga och spektakulära platserna. Till New York kom graffitin något år senare, enligt Jacobson (1996:26), genom att graffitimålaren Top Cat flyttade från Philadelphia till New York. När en av de flitigaste målarna, Taki 183, senare blev intervjuad i tidningen Times blev graffiti en ny och populär lek i massformat bland ungdomarna i New York och det var här som graffiti sedan till stor del utvecklades (Castleman 1982:253ff, Ferrell 1996:7ff, Jacobson 1996:26ff, Kurlansky, Naar & Mailer 1974). Så småningom, i och med att tags blev vanligt förekommande, krävdes alltmer bearbetade och spektakulära verk för att synas i mängden. Detta ledde slutligen fram till de första riktiga graffitimålningarna (Castleman 1982:55ff).
Till en början målade man mest på väggar. Snart började man dock även att måla på och i tunnelbanetågen. Att måla på dessa innebar den stora fördelen att man kunde få sin signatur beskådad över stora delar av staden. Mellan 1970 och 1974 förändrades ”tågmålandet” från mestadels klotter på insidorna av vagnarna till färggranna ”pieces” på utsidorna. Tågen blev alltmer fullklottrade och det krävdes allt större och mer spektakulära verk för att utmärka sig från mängden (Jacobson 1996:30).
Från 1970-talets slut kom graffitin att ingå som en del av hiphop-kulturen, en ungdomskultur där antivålds-, antidrog- och antirasism är viktiga grundpelare och där konflikter löses fredligt med dans-, musik- och graffititävlingar (battles). I hiphop-kulturen ingår förutom graffiti även breakdance, rapping samt DJ. Graffitin började spridas till Europa under 1980-talet och kom till Sverige omkring 1984. Tre händelser anses ha haft avgörande betydelse för graffitins intåg på den svenska scenen under detta år (Jacobson 1996:169, Bergman 1997:10, Sännås 1993:7ff). Filmen Beatstreet, en spelfilm om graffiti, hade premiär på en biograf i Stockholm, dokumentärfilmen Style Wars, som handlade om graffiti i New York, visades på svensk television samt slutligen graffitiboken Subway art, som även den handlar om graffiti i New York, kom ut i Sverige. Till Sverige kom graffitin som ett helt koncept med både formspråk, terminologi och organisation hämtat direkt från USA och det är utifrån detta som den vidare utvecklingen fortsatt. Hela ”paketet" har anpassats till svenska förhållanden och till svenska ungdomars förutsättningar, men graffitimålarna har behållit kontakten med de amerikanska rötterna, bland annat genom att man fortfarande använder den amerikanska terminologin, dock ofta i försvenskad form.
Nästa kapitel: Nordisk forskning om graffiti