Inblick i en ungdomskultur

Samtal med graffitimålare (avsnitt 6 av 9)

av: Michael Johnson

5 Individen

I detta avsnitt skiftas fokus från graffitikulturen till individen. Här diskuteras de individuella motiv och drivkrafter som framstått som centrala för förståelsen av graffitimålarnas handlande. Inledningsvis förs en diskussion kring frågan hur man kan begå handlingar som man egentligen anser vara felaktiga.

5.1 Neutralisering

Ingen av informanterna har ansett att det är rätt att måla graffiti på annans egendom och samtliga har en förståelse för att samhället försöker motverka olagligt uppförd graffiti. Karls svar på frågan om han har någon förståelse för att andra reagerar negativt på graffiti är representativt för informanterna:

Ja, självklart. Jag förstår att om man kommer ut ur sitt hus och det är alldeles nedklottrat eller man kommer in i en vagn som är nedklottrat förstår jag att man kan bli arg /…/ jag skulle ta bort det om jag ägde ett hus.

Trots denna inställning målar man på olämpliga ställen och frågan man här ställer sig är hur det kommer sig att man begår handlingar som man anser vara felaktiga. Ett sätt att belysa detta på är med hjälp av Matzas (1964) teori om drift och neutralisering.

Enligt denna teori måste en förövare neutralisera lagar och påbud och hamna i ett tillstånd av drift för att han/hon skall kunna begå brottsliga handlingar. Neutraliseringen sker genom en misstolkning och utvidgning av de principer som lagstiftningen erkänner som förmildrande omständigheter. De neutraliseringsprinciper som Matza beskriver, är: förnekande av ansvar, förnekande av skada, förnekande av offer, fördömande av fördömaren och hänvisning till högre lojaliteter (Matza 1964:69ff). Tillståndet av ”drift” som individen här hamnar i är av tillfällig karaktär och skapar ett utrymme av moralisk frihet och inträffar när/där den sociala strukturen är under upplösning och flera parallella och konkurerande värdesystem existerar sida vid sida. De neutraliseringsstrategier som förekommit bland informanterna är:

-Förnekande av skada. Det är vanligt att man anser att graffiti inte är skadegörelse utan konst och att man säger sig veta att allmänheten tycker att graffiti är vackert. Björn beskriver det som att:

”…hela grejen att man går ut och gör det, bestämmer plats och gör en målning där, det är konst, det är en konstnärlig handling… den ska liksom finnas i sin miljö, på en ruffig vägg liksom, kanske på ett tåg.”

Flera av informanterna anser även att graffiti egentligen inte förstör något, man har ju bara, som Tomas uttryckt det:

”…lagt till lite färg som går att ta bort, inget behöver repareras.”

-Fördöma fördömaren. Politiker och myndigheter i Stockholm anses aktivt motverka möjligheterna för ungdomar att måla legal graffiti, framförallt genom att förhindra lagliga väggar och försöka stoppa utställningar med graffiti. Motivet till detta är med Pias ord: ”att typ kriga”. Man anser även att det myglas vid upphandling av saneringstjänster, att graffitimålare misshandlas av poliser och vakter tillhörande SL och att alltför höga skadestånd utkrävs av graffitimålarna som åker fast. Tomas och flera andra informanter berättade exempelvis om de tvivelaktiga metoder som den väktarfirma som SL anlitade under en period (Falk security) använde sig av i jakten på graffitimålare. Firman blev senare fråntagen sitt uppdrag på grund av oegentligheter. Den tjänsteman på SL som arbetade med klotterfrågor och stod för upphandlingen av tjänsten blev sedermera avskedad och åtalad för att bland annat ha tagit emot mutor från Falk security (se exempelvis DN 2004-05-26 och DN 2002-11-07).

Jonas rättfärdigade bland annat sitt målande med att:

Sedan är det mycket när /…/ [den sedermera avskedade tjänstemannen på SL] går ut i tidningarna känner man sig provocerad av SL. Då vill man gå ut och hämnas på ett eller annat vis /.../ Det är han som sprider alla lögner men sen så vet jag inte om det är han som hittar på dem eller någon annan men det är han som går ut med dem i media.

För att försöka vända allmänheten mot målarna menar man även att fina målningar saneras bort samtidigt som tags får vara kvar. Rikard uttryckte det som att:

När det var klotter så tvättade de inte bort det.

Samma syfte menar man att man har när man ställer in tågturer på grund av att det finns graffiti på tåget.

-Förnekande av offer. Man ser inte det offentliga som ett offer. Man menar att man har respekt för privatpersoner och deras egendom. Ibland kan dock även en privatperson förnekas status som offer. Karl ger ett exempel på ett tillfälle då en privatperson får skylla sig själv:

/…/ om [någon]lutar sig mot något nymålat får de skylla sig själva /…/ man bör ju fatta att det är nytt eftersom SL tar bort det med en gång.

Dessa neutraliseringsprinciper kan hjälpa graffitimålarna att ha kvar sina moraliska principer och värderingar samtidigt som de bryter mot dessa genom att måla graffiti.

5.2 Sökandet efter uppmärksamhet

Som framgått av det ovan sagda ser jag den graffitikultur som här beskrivits som en struktur skapad av och för utövarna/medlemmarna utifrån deras behov och intressen. Med hjälp av denna struktur kan utövarna tillfredsställa något individuellt behov de inte får tillgodosett på andra sätt. I det följande ska denna individuella dimension och dess koppling till strukturen (graffitikulturen) diskuteras.

Graffitimålandet blir ett sätt för individen att erhålla uppmärksamhet och bekräftelse. De flesta av informanterna har på ett eller annat sätt berört detta motiv. Anders beskriver det som att:

Det är kul att vara känd. Ha en del målningar så folk vet att man finns /.../ det är viktigt att vara känd.

Björn säger:

/…/ att jag var kung där ute eller att jag målar så mycket att det kommer folk från andra sidan stan och tittade. Då kände man sig mäktig.

…och Alvar uttryckte att:

/.../ man ville synas, det gav en form av självförtroende. Att synas, att göra sig lite känd /…/ man var den man var men ingen visste att man också var den på väggen. Att man levde dubbelliv. Att skaffa sig någon slags ny identitet.

För Olle är erkännande av andra graffitimålare viktigt men han påpekar även att uppmärksamhet från flickor är viktig. Han har därför utvecklat en graffitistil med ”mjuka former”.

Kalle beskriver att han målar både för sig själv och för att få uppmärksamhet av andra.

Att se att ”jag var här”, sen är det ju för andra. ”Hur fan har han lyckats med det där”. Det är både och… Men jag mår bra av att kunna se det liksom. Om man ser det dagen efter, om man ser en tre, fyra tåg så känner man att det var bra jobbat.

Även Skyum-Nielsen (1987) diskuterar utifrån sin intervjustudie graffiti som ett sätt att få uppmärksamhet. Hon beskriver fenomenet som en narcissistisk självmanifestation, ”här är jag”. Det målarna försöker uppnå menar hon är en självbekräftelse som de inte fått i skolan eller genom idrotten. Ett sätt att se detta på är utifrån psykoanalytikern Lichtensteins (1977) perspektiv. Han menar att behovet av uppmärksamhet och erkännande är en överordnad strävan och drivkraft. Bekräftelse är vad som ger individen hennes känsla av att vara verklig, av att existera;

It may be described as an identity made possible by one’s response to another’s perception of one’s existence. (1977:11)

Lichtenstein menar att det är i relation till andra människor som vi utvecklar en egen inre identitet. Han menar att bara individer som under sin barndom upplevt bekräftelse av det egna jaget från sin mor kan utveckla en oberoende identitet (1977:17). Om en tillfredsställande relation till föräldern saknats kommer individen att leva under ett mer eller mindre starkt hot om att förlora sin identitet, sin ”mänsklighet”. Detta leder till ett sökande efter en bekräftelse av sin identitet, sin ”mänsklighet”, utifrån. En lyckad relation mellan modern och barnet leder i teorin till att individen kommer att finna denna bekräftelse helt och hållet inom sig själv. Denna perfekta relation existerar dock sällan (eller aldrig) och Lichtenstein menar att det är bristerna i denna relation som ger upphov till våra olika personligheter och att dessa egentligen speglar olika förhållningssätt i sökandet efter uppmärksamhet och bekräftelse från personer som vi uppfattar som betydelsefulla.

Mannheims, Ziehes och framförallt Meads resonemang om generationskonflikter (se kapitel 1.3) kan man se i ett perspektiv av ungdomens frustration över vuxengenerationens avsaknad av legitimitet och därigenom dess oförmåga att fungera som naturlig förebild och bekräftare. Ett sätt att ersätta detta kan bli genom skapandet av egna strukturer där man söker kompensation för denna brist hos varandra. Det vi kallar ungdomskulturer kan då ses som strukturer, vars huvudsakliga mål är att ge den bekräftelse som ungdomsgenerationerna kommit att sakna från vuxenvärlden på grund av den snabba samhällsutvecklingen.

Spänning och ”adrenalinkickar” beskrivs av många informanter som en viktig ingrediens i graffitimålandet. Filip beskriver detta på följande sätt:

/…/ för det första så är det en tävling att mellan stationerna hinna göra så mycket som möjligt. Man brukar ta det lugnt när man kommer in på perrongen för då är det ju folk där och sen är det ju en kick för att se om det kommer in någon i vagnen eller om man får en tom vagn en station till. För stängs dörrarna och man åker iväg och det är tomt, får man en kick. Man kanske har fått för sig att skriva en tagg på varje fönster i vagnen och då gäller det att vara snabb. Att under den här tiden hinna göra så mycket som möjligt kan också vara en viss kick. Kommer det på någon stackars tant så funderar man på om man ska köra ändå och se vad hon säger liksom. Hon sätter sig på ett säte och sen kör man igång och då blir hon jätteskraj och så tycker man att det är kul och så går man därifrån och garvar eller nåt. Eller det kan vara en kick också på samma sätt att gå in och sno en sprayburk och sen går larmet och man får springa. Det kan också vara en kick att polisen står på perrongen när man kommer in, visserligen blir man ju skraj först när de står där men då måste man ju börja tänka logiskt om vad man skall göra och antingen slänga pennan och sitta och spela dum eller så får man dra i nödöppnaren och hoppa ut på baksidan, hoppa ut i farten och springa eller /…/ Man får vara uppfinningsrik. Det är verkligen ett bra sätt att vara kreativ på, man måste hela tiden vara på vakt och vara med och sen måste man hela tiden ha rutin också, man vet ju inte, på vissa ställen är det jämt poliser och det är jämt vakter och ska man ta sig in där så måste man ha koll på hur de bär sig åt och så vidare.

…och Anna säger:

Man kan torska. Om man har varit nära att torska och klarat sig precis är det en kick.

Även denna upplevelse av spänning kan tolkas utifrån resonemanget om behovet av uppmärksamhet och bekräftelse. Spänningen kan härledas till en inre upphetsning över att man väcker reaktioner hos andra, att andra ser och reagerar över individens beteende. Genom detta kan individen känna sin existens bekräftad samt uppleva sig som en betydelsefull person.

Ytterligare en viktig dimension inom graffitin som bland annat Anders pekar på är att kulturen är demokratisk i den bemärkelse att det inte spelar någon roll vem man är. Alla som på något sätt känner eller upplever sig annorlunda, udda och utanför kan hitta en plats här. Det är vad du gör (inom ramarna för vad som räknas som graffiti) som räknas, inte vem du är. Pelle uttrycker det på följande sätt:

Det är en mycket tillåtande kultur där man lätt blir accepterad. Alla får vara med och man accepteras lätt för det man gör.

Enligt Rikard är det bara att:

/…/ skaffa dig ett namn och börja bomba. Då är du klottrare men du tillhör ändå graffitin.

Informanterna beskriver två olika kategorier av graffitimålare. Anders beskriver uppdelningen på följande sätt:

De som har konstnärliga ambitioner är de som främst gör målningar. Men sen finns det de som mest är ute efter spänningen och som mest är ute och klottrar. Det är olika typer av målare.

För Filip utvecklades målandet från taggande till graffitimålande:

Från början [är kändisskapet] väldigt viktigt. När jag började så gjorde man sitt namn överallt. Man hade egentligen ingen respekt för någonting. Var det ett fint hus eller om det var en tunnelbanevägg eller vad det än var så spelade det ingen roll, bara det var mycket. Sen så utvecklades det där lite. Då började det bli att man skulle dra lite snyggare tags och såna saker. Man står och lägger ner lite mer tid på saker och ting. Och i och med det där började det föras in mer graffiti och mer färger och sen försvinner det där ”fame” till slut på något sätt.

Filip beskriver här två olika typer av graffiti. Den första typen består av enklare graffitimålningar och tags och målsättningen för utövarna är att måla mycket. Den andra består av de mer avancerade graffitimålningarna, pieces, och målsättningen här är att måla mer bearbetade och ”snygga” graffitibilder. Till dessa olika delar av graffitin hör två olika sätt att få uppmärksamhet på.

Det ena sättet att måla innebär att göra det på ställen som av olika anledningar betraktas som farliga och riskfyllda. Det farliga består nuförtiden, enligt Filip, till största delen av risken att bli fasttagen av polis eller väktare när man målar i tunnelbanan. Under slutet av 1980-talet var denna risk inte så stor. Man gjorde då andra saker för att visa sitt mod. Filip målade själv på platser som var belägna högt upp där det fanns risk att ramla ner och skada sig. Genom att bemästra dessa risker så visar man ”smarthet”. Man överlistar ”fiender” i form av väktare, polisen och SL. Ett exempel på hur graffitimålarna lyckades överlista ”systemet” var när Tomas bröt upp ett hänglås till en lucka i en av Stockholms parker med en nergång till tunnelbanan och ersatte detta med ett eget. Hänglåset fick sedan sitta kvar i flera år innan SL upptäckte att deras hänglås var utbytt. Målarna använde under denna tid luckan som ingång till tunnelbanesystemet på nätterna samt som flyktväg när de blev upptäckta av väktarna nere i tunnelbanesystemet.

Graffiti kan här sägas handla om att inför sina kamrater visa att man är modig genom att man vågar måla trots risker och att man är smart genom att man kan klara sig undan farorna. Att exempelvis våga vara nere i tunnelbanesystemet utan att åka fast är ett tecken på både mod och smarthet. Graffitin får här funktionen av att vara en markör som andra graffitimålare kan tolka. Dels så visar målningen vem som varit där och dels så visar den ungefär under hur lång tid personen varit där. Plats, mängd, komplexitet, storlek och antal färger är några av de informationsbärande element som graffitimålningen innehåller och som andra målare kan tolka i detta avseende. Tomas, exempelvis, säger att det som gör taggandet, framförallt ”bombandet”, värt uppmärksamhet och kändisskap är att det är riskabelt, det vill säga att det finns en stor risk att bli tagen av polis eller väktare och att alla graffitimålare vet om det. De konstnärliga ambitionerna är relativt låga. Ju mer man målar desto större risk utsätter man sig för vilket i sin tur innebär att man visar ett större mod och smarthet. De som ägnar sig åt denna typ av graffiti kallar jag fortsättningsvis för JVH (Jag var här)-målare.

Det andra sättet att få uppmärksamhet inom graffiti är genom att måla ”snyggt”; att ha en egen stil och måla tekniskt skickligt. Man målar helst på tillåtna platser och platser där risken att bli upptäckt av polis eller väktare är liten. Utövarna söker uppmärksamhet för hur de målar. Jag kallar dessa fortsättningsvis för stilmålare. För att få respekt som stilmålare räcker det enligt Tomas inte alltid med att vara en ”duktig” målare och ha en egen stil, man ska helst även ha gjort några ”hundår” som bombare och därigenom visat att man även är modig.

Flera av informanterna har givit exempel på mer konkreta mål som de uppställt och strävat mot. Målen handlar om att på något sätt längre fram i tiden uppnå ett stadium av berömmelse och uppmärksamhet. För vissa har målet varit att uppnå statusen av att vara ”kung” på en linje eller att bli medlem i ett uppmärksammat crew. Tomas var under en period störst (målade mest) på en tunnelbanelinje. Under denna period bombade han 4-5 timmar om dagen. Höjdpunkten och bekräftelsen på hans status kom när den graffitimålare som var den största bombaren på en annan linje och Tomas idol, sa till honom att ”nu har du varit störst länge”. Detta var höjdpunkten på hans graffitikarriär som JVH-målare. Han utvecklades därefter till att bli en bra och känd stilmålare. Fredriks mål som ung graffitimålare var att få vara med i ett berömt och stort graffiticrew. När han blev äldre lyckades han uppnå målet men detta blev en besvikelse för honom. Det var inte så häftigt som han tänkt sig. Man målade till exempel inte tillsammans så mycket som han hade trott och hoppats. Han hoppade av crewet i besvikelse. Kalle som var en känd tågmålare hade som mål att bli ”störst på att måla mycket tåg”. Rikard hade ett mer specifikt mål i tankarna. Han planerade under flera år att göra en graffitimålning på en mycket speciell plats i centrala i Stockholm.

/.../ det var verkligen något som jag hade siktat på under hela graffitikarriären. Jag ska ha en där, punkt slut. Torskar jag är det OK men då har jag gjort det. Så gjorde jag det och jag fick respons och folk nästan slog på mig och sa ”jävla tok”.

Han genomförde sitt projekt ensam mitt i natten i tio minusgrader med både mycket folk och väktare i närheten. Ett par nätter senare gjorde han ytterligare en målning bredvid den första eftersom en annan målare hade sagt att han skulle måla på det kvarvarande målningsbara utrymmet. Rikard ville vara ensam om att ha målat på denna plats. Målningen satt kvar i ett år och Rikard menar att den var en av de mest uppmärksammade målningarna i Sverige under den tiden. Den har bland annat varit med i flera reklamfilmer. Att målningen var välkänd och en stor händelse inom graffitivälden bekräftades för mig genom att informanten Olle kände till och spontant berättade för mig om denna målning och dess tillkomst under en intervju ett år före intervjun med Rikard.

Trots att Rikard upplevde att han fick respons och uppmärksamhet av andra graffitimålare för sin målning blev han dock besviken efteråt. Han hade väntat sig ännu mer uppmärksamhet. Han blev under en period deprimerad och trappade ner sitt målande. Det är inte orimligt att tänka sig att Rikards depression berodde på en kombination av att han under flera år byggt upp en orealistisk förväntan på vad som skulle hända när han genomfört sitt projekt och den tomhet han måste ha upplevt när det som upptagit en stor del av hans tankevärld under lång tid försvunnit.

Målen som informanterna väljer att sträva emot har formulerats av dem själva utifrån kriteriet att dessa ska vara möjliga att uppnå. Detta sätt att formulera framtida möjliga mål att sträva emot skiljer inte graffitimålarna från andra samhällsmedborgare. Andra individer sätter upp andra typer av mål i livet, exempelvis i form av att köpa en ny bil, köpa hus, att bli befordrade eller att avsluta en utbildning. Vad som är gemensamt för oss alla är att de mål vi sätter upp måste uppfattas som möjliga att uppnå. För att prestationer och mål ska ha något värde måste det även för de flesta av oss finnas andra, för oss betydelsefulla personer, som förstår att värdera och uppskatta våra prestationer och ge oss status och uppmärksamhet för dem. För graffitimålarna är det andra graffitimålare som utgör denna bekräftande publik. Dessa bär tillsammans den överbyggnad med bland annat tankar, idéer, statushierarkier och historieskrivning som vi kallar graffitikultur. Kulturen ger den enskilda handlingen vikt och betydelse samt samlar en publik där handlingen kan bli bedömd och ge individen uppmärksamhet och erkännande. Som deltagare får målaren del av publikens respons samtidigt som han/hon är en del av publiken för andra graffitimålare. Publiken måste både vara tillräckligt stor och innehålla tillräckligt, för den enskilde individen, betydelsefulla personer, ”idoler” och förebilder, för att fylla sin funktion. Om eller när målaren uppnått en status likvärdig eller högre än sina förebilder, det vill säga blivit ”bättre” på det dessa tidigare var bäst på, måste individen sätta upp nya mål och skaffa sig nya förebilder att söka erkännande ifrån.

Vad som ska räknas som en prestation värd beröm och respekt bestäms av ungdomarna själva. Det finnas en uppsjö av prestationer värda respekt att välja bland och som är uppnåeliga för individerna. Deltagarna kan här hitta egna mål att sträva mot och ett eget område att bli bäst inom.

JVH-graffiti, först oftast i form av taggar och sedan i form av enklare pieces, är ofta den första form av graffiti som ungdomar börjar ägna sig åt. Den är enkel att utföra även om man försöker skapa sig en originell och stilfull signatur. Publiken man först och främst riktar sig till inom graffitikulturen är andra som målar JVH-graffiti och bland dessa framförallt de med störst status inom denna grupp.

När målaren uppnått en position som respekterad inom detta område, exempelvis blivit ”kung” på en tunnelbanelinje, saknar han/hon betydelsefulla personer inom detta område att sträva efter att få respekt ifrån. Han är tvärtom en person som andra JVH-målare har som förebild och som dessa strävar efter att erhålla uppmärksamhet från. Vid denna punkt slutar en del med graffiti, andra söker sig en ny publik, exempelvis genom en övergång till stilgraffiti. Man börjar göra mer bearbetade graffitimålningar och strävar efter att bli bra och få ett erkännande för detta. JVH och stilgraffiti utesluter dock inte alltid helt varandra. Många fortsätter med båda formerna men tyngdpunkten förskjuts. Flera av de äldre graffitimålarna i studien beskriver en utveckling från att ha haft en framgångsrik karriär som JVH-målare till att bli stilmålare. Informanterna i Liedgren-Dobronravosts (2000) studie beskriver sin karriär på ett liknande sätt. De började som klottrare och var mest intresserade av spänningen inom graffitin. De övergick sedan successivt till att måla graffiti och alla utom en gjorde sedan ett konstnärligt inriktat yrkesval.

Om graffitimålaren sedan blivit en bra stilmålare återkommer samma problem, man står på översta trappsteget och har ingen attraktiv publik inom graffitikulturen kvar att söka erkännande hos. Man får då söka sin publik utanför graffitin.

5.3 Från kulturellt till ekonomiskt kapital

Fram till denna punkt kan man säga att graffitimålarna i huvudsak varit tillfreds med den uppmärksamhet de fått av andra graffitimålare. Till sist räcker dock denna publik inte till. Det finns inte längre någon eftersträvansvärd graffitipublik kvar att försöka erövra beröm från eftersom de själva tillhör den grupp av målare som har högst status och som andra ser upp till. Målaren har vid detta stadium i graffitikarriären ofta uppnått en ålder då det kan vara naturligt att sluta att måla graffiti. Behovet av att delta i ungdomskulturer rent generellt ebbar ut när man börjar arbeta, får ett eget boende, bildar familj och härigenom får andra scener att stå på.

En del av graffitimålarna kan få användning av kunskaperna de erhållit inom graffitin inom ett yrke, till exempel inom reklambranschen, inom media, som designer eller som fotograf. Ett exempel är Jimmy Svensson som blev vice VD i det framgångsrika multimediaföretaget Liquid media. Han var en mycket aktiv och känd graffitimålare som tillsammans med en kamrat 1995 startade företaget. Hälften av de som arbetade i företaget, åtta fast anställda, hade en bakgrund som graffitimålare. Graffitimålare har enligt Jimmy stor talang och känsla för form och färg (Svenska Dagbladet 2000-03-02: näringsliv, s 2). Graffitimålaren Egs, som arbetar som art director, är ytterligare ett exempel. Han beskriver i en intervju nyttan han haft av graffiti för detta yrke:

Graffiti är på många sätt som reklam, det måste fungera mycket snabbt. Om du sitter på ett tåg och ser en vägg, så ser du den kanske i två sekunder /.../ du har ett par sekunder på dig att fånga någons uppmärksamhet. (Jacobson och Barenthin-Lindblad 2003:38)

Ett annat exempel på personer som lyckats överföra sina kunskaper från en karriär som graffitimålare till ett nytt område är Peter Bergman, som sedan 2001 driver det framgångsrika galleriet ALP/Peter Bergman på Östermalm i Stockholm. Han menar själv att hans intresse för bildkonst och hans kunskaper på området har sitt ursprung i graffitin.

De som fortsätter inom graffitin söker sig i större utsträckning mot en publik utanför graffitin. En grupp övergår till att skapa annan typ av konst, ofta med graffitianknytning, och försöker slå sig in på den mer traditionella konstscenen och där skaffa sig ett erkännande. Oskar Korsár är ett exempel på en graffitimålare som numera är erkänd och etablerad, även internationellt, som mer ”traditionell” konstnär.

Om man målar på uppdrag nöjer man sig inte längre med att bara få gratis färg, vilket man kanske gjorde tidigare, utan man vill nu även ha lön för sitt arbete. Filip menar att:

/…/ dom [företagen, affärer med mera] ringer en graffitimålare för dom tycker att det borde väl vara billigt att ta dit en graffitimålare. Det kan ju inte kosta någonting, de tycker väl bara att det är kul att klottra lite. Sen när man säger vad det kostar ramlar dom baklänges.

Han anser att man måste ta betalt för sitt arbete för annars så förstör man branschen för andra konstnärer. Själv fick han 30 000 kr nyligen (vid tillfället för intervjun) för ett arbete han utförde åt ett stort företag.

/…/ det är ju vad det kostar, man får ju tänka som om man är dekorationsmålare, så det kostar ju, det är ett antal timmar.

Med Bourdieus termer kan man säga att graffitimålarna och de före detta graffitimålarna här strävar efter att omvandla det kulturella kapital de byggt upp inom graffitin till ett ekonomiskt (Bourdieu 1994:155ff).

Flera av de äldre informanterna i föreliggande studie tillhör numera dessa grupper. Många har haft konstutställning och flera har arbeten där de har nytta av sina kunskaper ifrån sitt graffitimålande.

Ytterligare ett sätt att ta till vara och använda sina kunskaper inom graffiti kan vara att förvalta graffitiarvet. Denna grupp individer ägnar sig åt att dokumentera och debattera graffiti. Dels så sker dokumentation genom tidnings- och bokutgivning, och dels engagerar de sig i den offentliga debatten om graffiti. Ofta handlar denna om de åtgärder som ”motståndarna” använder sig av när de försöker motverka graffitin, exempelvis deras motstånd mot lagliga väggar, metoder som de av trafikbolagen anställa väktarna använder sig av, oegentligheter vid trafikbolagens upphandlingar av saneringstjänster med mera. Man kan hitta exempel på korruption och andra oegentligheter i samhället genom att använda graffiti som en lins. Informanterna i Liedgren-Dobronravosts (2000) studie pekar på ett liknande sätt på att den, som de uppfattar det, förljugna bilden av graffiti som presenteras i samhället har gjort dem mer kritiskt inställda till annan information.

Dessa förvaltare hittar här ett sätt att ha fortsatt användning av sina kunskaper om graffiti och graffitikulturen och genom detta skaffa sig en ny position i samhället. Ett exempel på graffitiförvaltare är personerna kring graffititidningen Underground Production. Redaktionen bakom tidningen består till största delen av före detta graffitimålare som i tidningen speglar samtidens graffiti genom fotodokumentation, intervjuer med graffitimålare och debatt. Redaktionen ligger även bakom två böcker om graffiti (Jacobson, M & Barenthin-Lindblad, T. 2003 och Jacobson, M. 2000).

Alla graffitimålare följer dock självklart inte de ovan beskrivna vägarna när de blir äldre. De flesta slutar helt med graffiti och graffitirelaterade verksamheter. Dessa har inte möjlighet eller intresse av att försöka använda sin graffitirelaterade kunskap utanför graffitin. För en del är dock steget ut från berömmelsen som graffitimålare svårt. Tomas berättade att han kände flera äldre målare som var mycket berömda inom graffitivärlden men som utanför den inte upplevde sig vara någonting. För sådana målare är steget ut från graffitin mycket stort om de inte lyckas överföra sitt kändisskap till något annat område. Paul, som är en känd dansk målare, uttryckte det som att:

Det är svårt att ersätta graffitin. Då måste man bygga upp en helt ny värld.

Hans tillvaro var till stor del uppbyggd kring att upprätthålla sin status som känd graffitimålare.

Nästa kapitel: Graffiti och samhället