Inblick i en ungdomskultur
Samtal med graffitimålare (avsnitt 7 av 9)
av: Michael Johnson
6 Graffiti och samhället
I de föregående avsnitten diskuterades framförallt graffiti utifrån dess funktion när det gäller att ge individen uppmärksamhet och status bland likasinnade. Thorsted (1997), såsom nämnts i kapitel 2, kallar detta för graffitins ”lilla scen”. För att graffitimålandet ska bli en bedrift värd uppmärksamhet och status måste handlingen mötas av någon form av motstånd från auktoriteter i det ”etablerade” samhället; den ”stora scenen”. Det är här som handling laddas med mening. Motståndet kan visas i form av exempelvis polisens och väktarbolagens ansträngningar att ta fast graffitimålarna, artiklar i media eller lagförslag.
Det centrala är att en, som man ser det, relevant motståndare anser och visar att målandet är en viktig, hotande eller anmärkningsvärd företeelse och att man lägger ner energi, resurser och tid på att motverka detta. Motståndet är något positivt och centralt för graffitin. Den lilla scenen är med andra ord beroende av motståndet från samhället för att handlingarna ska bli eftersträvansvärda och värda uppmärksamhet. I det följande ska detta beroendeförhållande diskuteras. I det första avsnittet ska frågan om hur samhällets åtgärder påverkar graffitin diskuteras. I den andra delen kommer några intressegrupper som arbetar emot graffiti att beskrivas.
6.1 Samhällets inflytande över graffitins utveckling
Intervjuerna i denna studie tyder på att graffitikulturen är känslig för samhällets reaktion och inställning till graffiti. Som beskrivits ovan så tyder exempelvis mycket på att samhällets förändrade inställning mot graffiti under början av 1990-talet påverkade graffitins uttryck. Målningarna förenklades och blev slarvigare vilket åtminstone delvis verkar ha berott på samhällets förändrade syn på graffiti. Man fick mindre tid på sig att måla eftersom risken att åka fast blev större och målningarna tvättades bort snabbare. Incitamentet och möjligheten att göra avancerade och bearbetade målningar minskade. Intensiteten i saneringen och jakten på graffitimålare har sedan under 1990-talet varierat. Rikard beskriver hur hans målande påverkats av graffitipolitiken:
/.../ jag hade stor lust att skapa, faktiskt. Jag ville försköna allt. Till en början. Jag ville liksom förbättra. Om det var fullt med klotter ville jag göra en målning. Men efter ett tag så började dom sanera rätt mycket och då blev intresset av att försköna nerbrutet och det kändes som otacksamhet. När det var klotter så tvättade de inte bort det /.../ i början la jag verkligen hela min själ i varje målning. Det har jag lärt mig med tiden att det inte tjänar något till. Men i början var det så.
Åtgärderna mot graffiti påverkar inte enbart graffitibildens utseende utan även vilken grupp ungdomar som målar (vilket ofta hänger samman). Tomas menar att ju hårdare kontrollen från samhället blir, desto fler av de konstintresserade ungdomarna slutar måla graffiti. De som söker kickar och spänning fortsätter i högre grad och nyrekrytering sker främst bland sådana ungdomar. Tomas har ett intryck av att dessa är mer våldsbenägna och han är rädd att medias bild av graffiti (att graffitimålarna är kriminella och våldsamma) kan bli en självuppfyllande profetia: ungdomar söker sig till kulturen för att de tror att den är något annat än vad den i själva verket är, och med dessa ungdomar förändras kulturen så att den passar deras intressen. Motåtgärderna påverkar även vad som ger uppmärksamhet. Ju svårare det blir att måla och ju snabbare saneringen utförs, desto enklare och slarvigare målningar ger uppmärksamhet. Pelle uttrycker det som att:
Jakten på graffitimålarna i Stockholm har fått till följd att målningarna blivit fulare eftersom det är svårare att få tag på roliga färger och att det inte finns några lagliga väggar att öva på.
På 1980-talet kunde graffitimålarna stå länge och måla utan någon större risk att åka fast och skapelserna fick vara kvar under lång tid. Då utvecklades graffitin mot sin fulländning, vilket gjorde att man var tvungen att vara mycket skicklig för att kunna etablera sig som graffitimålare.
Høigård (2002:213) beskriver en liknande utveckling i Oslo i början av 1990-talet i samband med den hårdare samhällspolicyn mot graffiti. I samband med denna förändring skiftade fokus från i huvudsak estetik till i huvudsak spänning och graffitimålarna med ett intresse i det förstnämnda trappade i och med detta ner sitt målande till förmån för de som är intresserade av det sistnämnda.
6.2 Intressegrupper
Becker beskriver i sin klassiker Outsiders (1963) en grupp i samhället som han kallar för ”moralentreprenörer” (moral entrepreneurs). Dessa är personer som söker efter fenomen som kan betraktas som skadliga för samhället och som de aktivt försöker väcka uppmärksamhet, uppslutning och en reaktion emot. De förespråkar ofta förändringar i lagstiftningen, i praktiken oftast i form av ökad repression, för att motverka problemet. Becker beskriver moralentreprenören som en ”korsfarare” (crusader) som ser kampen mot problemet som en helig mission där målet ofta helgar medlen.
The existing rules do not satisfy him because there is some evil which profoundly disturbs him. He feels that nothing can be right in the world until rules are made to correct it. He operates with an absolute ethic; what he sees is truly and totally evil with no qualification. Any means is justified to do away with it. The crusader is fervent and righteous, often self-righteous. (Becker 1963:147-148)
Moralentreprenören börjar ofta driva frågan som en ”amatör” men om han är framgångsrik kan detta bli hans yrke.
What started as an amateur interest in a moral issue may become an almost full-time job; indeed, for many reformers it becomes just this. (Becker 1963:153)
Om denne lyckats uppnå sitt mål, exempelvis genom att få till stånd en lagändring, riskerar han att förlora sitt arbete och sin uppgift. Becker menar att han då:
/…/ may generalize his interest and discover something new to be done. He becomes a professional discoverer of wrongs to be righted, of situations requiring new rules. (Becker 1963:153)
När moralentreprenören varit framgångsrik är oftast den synbara konsekvensen en ny lag och:
/…/ we often find that a new set of enforcement agencies and officials is established. Sometimes, of course, existing agencies take over the administration of the new rule, but more frequently a new set of rule enforcers is created. (Becker 1963:155)
Dessa enforcement agencies måste rättfärdiga sin position och de resurser de använder och hamnar då ofta i ett dilemma. De måste visa att problemet, tack vare deras åtgärder, bekämpas effektivt, men samtidigt också att problemet fortfarande finns kvar och kräver deras fortsatta arbete. Det centrala för dessa enforcement agencies, menar Becker, är att vinna respekt bland de man försöker reformera. Han går så långt som till att säga att de som man vill förändra beteendet hos egentligen inte blir ”stämplade” på grund av att de brutit mot någon regel, utan för att de inte visat tillbörlig respekt för dem som arbetar med att upprätthålla regeln. Bakom detta fenomen ligger ofta, enligt Becker, en negativ syn på människans natur och på möjligheterna att reformera avvikare. Ett viktigt underliggande skäl till den pessimistiska människosynen, menar han, är att dessa tjänstemäns fortsatta verksamhet hänger på att det förhåller sig på detta vis. Om människor på ett enkelt sätt skulle kunna reformeras så skulle de som arbetar med problemet snabbt bli utan arbete.
Under arbetet med graffitistudien har jag stött på, personligen, genom informanter, genom officiella skrifter och i media, åtskilliga tjänstemän som har arbetat med graffitifrågan som på olika sätt passar in på Beckers båda kategorier, det vill säga moralentreprenörerna och enforcement agencies. Som moralentreprenörer kan främst en relativt liten grupp tjänstemän som under många år varit tongivande i debatten identifieras. Dessa har representerat företag och organisationer som drabbats av vandaliseringen, exempelvis SL, SJ och kommunförbundet. Tjänstemännen hade vid tidpunkten för studien lyckats profilera sig och skaffa sig en position som auktoriteter och debattörer inom området. Gruppen måste anses ha varit framgångsrik genom att de ofta bereddes utrymme i media att framföra sina argument och åsikter om graffitimålare och graffiti som ett allvarligt samhällsproblem (se även Barentin-Lindblad 1999). Den mest tongivande bland dessa tjänstemän var den SL-tjänsteman som år 2003 blev avskedad (och åtalad) för bland annat oegentligheter i samband med upphandlingen av väktartjänster. Framförallt handlade det om oegentligheter i samband med upphandling av de speciella väktartjänster som enbart var inriktade på spaning och gripande av graffitimålare och som bevakningsföretaget Falck security under en period tillhandahöll. Denne tjänsteman kan sägas vara den mest inflytelserika opinionsbildaren vad gäller graffiti i Stockholm under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Efter att mannen fått sparken och avtalet med Falck security sagts upp ändrade SL policy i kampen mot graffitin. Den gamla policyn, menar man, var helt misslyckad:
SL får en helt ny klotterpolicy /…/ Den tidigare strategin, som var utarbetad av förre trygghetschefen och nu sparkade […..] i samverkan med bevakningsföretaget Falck Security, överges helt. (Dagens Nyheter, 2003-03-15)
Även Stockholm stad har antagit en ny graffitipolicy:
Den innehåller onekligen några radikala förändringar. Vi kan aldrig acceptera klotter på allmän och privat egendom – däremot erkänner vi nu graffiti som konstnärlig inriktning. Det är absurt att döma ut ett konstverk på grund av tekniken som används, säger Erik Nilsson [socialdemokratiskt skol- och kulturborgarråd i Stockholm] (Svenska Dagbladet 2004-04-04).
Ett exempel på Stockholms stads förändrade graffitipolicy är beslutet att stödja graffitiundervisning och offentlig graffitimålning i kulturskolorna i Bromma och Farsta under våren 2006 (Svenska Dagbladet 2005-12-14). Stöd för en sådan aktivitet hade inte varit möjlig med den tidigare graffitipolicyn. Beslutet har dock inte varit helt okontroversiellt. Det är inte orimligt att anta att det finns ett samband mellan Stockholms stads förändrade graffitipolicy och SL:s förändrade policy. Den nu sparkade inflytelserika SL-tjänstemannen stod för en policy och strategi av nolltolerans mot graffiti där det inte fanns något utrymme för att särskilja graffiti och skadegörelse eller att se graffiti som konst. Ekman (2003) stödjer i sin D-uppsats på JMK en sådan slutsats utifrån en studie av graffitidiskursen i två dagstidningar. Han menar att SL varit en dominerande aktör vad gäller synen på graffiti i Stockholm:
SL:s diskurs om graffiti innefattar även polisen och politiska intressen i Stockholm stad (representerade av politiker och tjänstemän)… (Ekman 2003: 100)
Tjänstemän ur denna grupp har även varit drivande vad gäller en lagändring inom graffitiområdet. Justitiedepartementets promemoria Ds 2001:43 föreslog utökade möjligheter för polisen att kroppsvisitera misstänkta graffitimålare, ökat straff för skadegörelse från böter eller fängelse i sex månader till böter eller fängelse i ett år samt kriminalisering av försök till skadegörelse. Bakgrunden till lagförslaget beskrevs i promemorian vara en skrivelse från Svenska Kommunförbundet. Bakom denna skrivelse stod även SL och Västerås kommun. Lagförslaget godkändes av riksdagen och trädde i kraft den första januari 2004.
Samtidigt, kanske som en följd av moralentreprenörernas arbete, har det satsats relativt stora resurser på åtgärder mot graffiti. Till viss del har detta varit i form av bidrag från bland annat kommunerna till personer, så kallade eldsjälar, som drivit projekt där målet varit att försöka ”reformera” graffitimålare. Informanten Magnus kan sägas tillhöra denna grupp tillsammans med flera av de personer jag träffade på de två möten jag deltog i som handlade om graffitiprevention. Dessa eldsjälar, upplevde jag, hade antagit som sin uppgift att bekämpa all graffiti, laglig som olaglig. Magnus uttryckte det som att:
…tillåta legal målning är samma sak som att man försöker lära skinheads att dricka lagom och skapa tillfällen för dem att på ett legalt sätt slåss /.../ det är fel att närma sig ungdomar på detta sätt.
Andra som haft som uppgift att arbeta rent praktiskt med graffitimålarna är de tidigare nämnda speciella väktare från Falck security som SL hade anställda under en period, vilka hade till enda uppgift att spana på och försöka gripa graffitimålare.
Båda dessa grupper (moralentreprenörerna samt enforcement agencies) arbetar för att åtgärda ett konkret problem, vandalisering, som kostar samhället mycket pengar varje år. De säger sig även vara engagerade i ungdomarna för deras egen skull genom att de försöker hjälpa dem till ett bättre liv. Bakom dessa till synes altruistiska drivkrafter kan man dock misstänka att andra motiv döljer sig, till exempel i form av en strävan efter arbete, pengar och/eller status. Centralt blir här ett rättfärdigande av den egna positionen och insatsen. Ett sätt att göra detta på är att söka uppmärksamhet för problemets allvar och därigenom framhäva den egna insatsen. Den tidigare nämnde nu sparkade SL-tjänstemannen kan sägas vara ett tydligt exempel på en moralentreprenör som på detta sätt lyckades sätta sin prägel på graffitifrågan under flera år och därigenom hamna i en position där han kunnat utnyttja graffitifrågan till sin egen personliga fördel. Om man dessutom, som SL försökt göra, kan etablera en beskrivning av graffitimålarna som farliga psykopater som är organiserade i MC-liknande gäng blir det betydligt lättare att få uppslutning emot och resurser för att bekämpa dessa. Ett exempel på detta är när en representant från SL 1998 i en artikel i Dagens Nyheter beskrev att graffitimålarna organiserar sig i grupper alltmer lika MC-gängen:
De har blivit professionella kriminella med vandalisering som specialitet.
(Dagens Nyheter 981017:C3)
Foucault (1974:37ff) diskuterar hur och varför samhället satsar resurser inom vissa områden. Makt är något som differentierar, klassificerar och avgränsar fenomen och företeelser som på något sätt är problematiska i samhället och skapar och synliggör därmed dessa som objekt för vetande och därigenom åtgärdande och kontroll. Inom sådana områden satsar samhället ekonomiska resurser och lockar därmed personer att jobba inom området, både tjänstemän och forskare. Moralentreprenörer och enforcement agencies lockas till områden där ekonomiskt incitament finns.
Det finns även andra rent ekonomiska intressenter i kölvattnet av graffitin. En av de mer uppenbara är klottersaneringsbranschen. Denna bransch ansågs som så lönsam att Målarmästarnas Riksförenings tidning Akuellt Måleri uppmanat sina medlemmar att engagera sig. I deras tidning har man kunnat läsa att:
Marknaden för dem som kan eliminera dessa ovälkomna ”konstverk” är enorm och saneringsföretag, såväl seriösa som mindre nogräknade, poppar upp som svampar ur jorden. – Här gäller för måleribranschen att hänga med, säger Jan Granath, f d målarmästare men numera klotterkonsult i Säter och återförsäljare för LB-Kemiprodukter AB. (Aktuellt Måleri”, nr 2 1998: 18-23)
Artikeln handlar sedan till stor del om dödsolyckor, brottslighet, ”klottersug i magen” och att lagliga väggar inte hjälper. Andra intressenter är färgproducenterna. Dessa bryr sig knappast om vem som konsumerar deras produkter eller vad de används till.
Om graffitimålare är beroende av ett motstånd och en reaktion från samhället (den stora scenen) så bör de beskrivna grupperna som arbetar mot graffiti bidra till tillfredsställelse av dessa behov och därmed kunna sägas bidra till att upprätthålla graffitimålandet.
Ett exempel på att de så kallade ”motståndarna” är viktiga för graffitimålarna är att flera av informanterna beskriver relationen till väktare som ett spel. De blir några man ska överlista. Björn menade att vissa graffiticrews, framförallt de tågmålande, under 1990-talet förde en form av krig mot väktarna och tyckte detta var både spännande och kul. Han berättade att:
… dom tyckte att det var skitkul alltså. Gå in och bara överlista systemet på något sätt och göra dom grejerna [målningar]. Jag tror att dom kände värsta stoltheten.
Flera av informanterna pratade även om olika tjänstemän, framförallt på SL (och där ofta om den nu sparkade tjänstemannen) med hatkärlek. Tomas beskriver detta förhållande som att:
SL ställer upp på bilden av en patriarkatisk fadersfigur som ungdomarna kan göra uppror emot.
Moralentreprenörerna och enforcement agencies är å sin sida beroende av att graffitimålarna fortsätter att måla för att ha kvar sina arbetsuppgifter. Slutsatsen utifrån detta blir att det föreligger ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan tjänstemännen som arbetar mot graffiti och graffitimålarna.
Nästa kapitel: Sammanfattning och slutsattser