Graffiti och FIRO

av: Michael Johnson

I denna artikel ska jag beskriva FIRO (Fundamental Interpersonal Relations Orientation), en socialpsykologisk teori och förklaringsmodell för grupputveckling och gruppdynamik. Efter att ha beskrivit teorin så ska jag försöka tillämpa den för att öka förståelsen för ungdomar som målar graffiti.

Teorin utvecklades på 1950-talet av psykologen William C. Schutz's (1958) och är en psykodynamiskt inriktad teori. Teorin beskriver och knyter samman individers och gruppers utveckling och är nära besläktad med Sigmund Freuds mer välkända teori om gruppdynamik, ”replacement” teori (Forsyth 1983). Till skillnad från denna teori har man i FIRO-teorin mer noggrant definierat de mänskliga behov som man anser ligger till grund för mänskligt beteende samt utvecklat en teknik för att mäta dessa, FIRO-B personlighetstest. Vidare kommer inte personlighetstestet att diskuteras utan intresset kommer att inriktas på de teoretiska grunder detta bygger på.

Teorin utvecklades i början av 1950-talet under ett forskningsarbete Schutz genomförde för US Navy. Projektet handlade om varför olika grupper var olika effektiva i att lösa uppgifter trots att de enskilda gruppmedlemmarna var likvärdigt kompetenta för att lösa uppgifterna (Schutz 1958:vii). Resultatet av studien utmynnade i en teori med utgångspunkt i individens tidiga utveckling som förklaring till gruppens dynamik. FIRO ligger som grund till Susan Wheelan (2005) mer sentida teori om grupprocesser. Till skillnad mot Schutz lägger Wheelan betydligt mindre vikt vid individens betydelse i grupprocessen. Hennes teori används framförallt inom praktisk grupputveckling.

FIRO och individen

Teorin bygger på en psykodynamisk grund då den förklarar gruppformation i termer av grundläggande psykologiska behov hos individen. I likhet med Freuds analys av gruppformation menar Schutz att den vuxnes beteende kan spåras tillbaka till dennes tidiga erfarenheter som barn i familjegruppen. (Schutz 1958:85ff)

I denna teori läggs vikten på de interpersonella relationerna i stället för att betona fasspecifika dominerande erogena zoner som Freud betonar som centrala för individens utveckling (ibid: 86ff). Schutz utgår ifrån att vi föds med ett grundläggande behov, förutom de basala behoven som mat, vatten och värme, av att ha tillfredsställande relationer med andra och att vi i början av livet går igenom tre specifika faser där olika aspekter omkring relationer utvecklas. Här formas individen i ett flertal centrala aspekter. Dessa faser kallade Schutz för ”the need for inclusion” - vilket täcker ungefär det första levnadsåret, ”the need for control” - som barnet genomgår under det andra och tredje året, samt ”the need for affection” - barnets fjärde och femte levnadsår (ibid:17ff och 85ff). Dessa är i huvudsak parallella med psykoanalysens orala, anala och falliska stadier både vad gäller tidsperiod och innehåll. Hur barnet kommer att utvecklas till att bli som vuxen är beroende av hur vårdarna, oftast föräldrarna, tillsammans med barnet hanterar de fasspecifika problem som är förknippade med dessa utvecklingsfaser.

Ett senare stadium är dessutom beroende av hur de föregående har hanterats. Detta kan jämföras med ett höghus. Om första våningen är bristfälligt byggd påverkar det alla våningar ovanför. Om en våning längre upp i huset är felkonstruerad påverkar det bara våningsplanen ovan detta. Ju längre ner i huset som problemen finns, desto större risk att hela huset kommer att falla samman och desto mer av huset kommer att behöva byggas om. Detta innebär att de allvarligaste psykiska problemen, psykoser, uppkommer vid allvarliga brister i tillfredställandet av behoven i ”the need for inclusion” fasen, som kan sägas vara grunden i ”bygget”.

Tre faser

Teorin bygger på att det är hur de fasrelaterade problemen hanteras i respektive fas som formar individens personlighet. Problemen kan lösas på olika sätt och Schutz beskriver detta som ett kontinuum med en ideallösning i mitten.

Den första fasen "The need for inclusion" handlar om behovet av att få uppmärksamhet som en unik individ, att bli utskiljd från mängden. Att känna att man har en specifik egen identitet. En ideallösning leder fram till vad Schutz kallar för den sociala personligheten. Detta är en person som utan problem känner sig inkluderad av andra och är genuint intresserad av sina medmänniskor. Han har en identitet och en individualitet och han känner sig betydelsefull. Mindre bra lösningar leder fram till en undersocial eller en översocial personlighet. Den undersociala individen är introvert, tillbakadragen och vill hålla en distans till andra. Hans omedvetna önskan är dock att andra skall lägga märke till honom men han är rädd att bli ignorerad. Personen upplever omedvetet att ingen bryr sig om honom och hans inställning kan summeras som: ” Ingen är intresserad av mig så jag riskerar inte att bli ignorerad. Jag håller mig borta från folk och klarar mig själv”. Bakom denna tillbakadragenhet ligger oftast ångest, fientlighet och en känsla av överlägsenhet. Han anser att ingen förstår honom. Eftersom övergivenhet för honom upplevs som detsamma som att inte existera, att vara död, måste detta på något sätt kompenseras. Detta kan ske i formen av skapandet av en egen inre fantasivärld där individens existens är tryggad. I extrema fall ett psykotiskt tillstånd. Den översociala personen är även han rädd för att bli ignorerad. Dennes lösning ser dock ut på ett annat sätt. Hans omedvetna motto kan sägas vara: ”Fastän ingen är intresserad av mig försöker jag få folk att lägga märke till mig på alla sätt som går”. Han söker oavbrutet och med alla tillgängliga medel uppmärksamhet.

"The need for control", den andra fasen, handlar om behovet av att känna sig ansvarig, ha kontroll och att vara kompetent. Centralt här är beslutsfattande och makt och därigenom indirekt kontroll över sin egen framtid. Ideallösningen i denna fas kallar Schutz den demokratiska personligheten. Detta är en person som vet att han är kompetent och känner att andra har respekt för honom. Han har inga problem med att fatta beslut eller att låta andra fatta beslut. Han ser beslutsfattandet som ett medel att uppnå ett mål med, inte som ett mål i sig. De två ytterligheterna för denna dimension är the abdicrat och the autocrat. The abdicrat är en underdånig person som undviker makt och ansvar. Bakom detta döljer sig oftast både fientlighet och brist på förtroende för andra. Han är rädd att ingen skall hjälpa honom när han behöver assistans. Underdånigheten är även en strategi för att dölja den upplevda inkompetens som han känner. Genom att inte ”sticka ut” så hoppas han att detta inte skall upptäckas av andra. Den psykopatiska personligheten menar Schutz härstammar ur denna personlighetstyp. The autocrat är en person som tvärt emot alltid vill dominera. Han är maktsökaren, tävlingsmänniskan. Hans inre omedvetna rädsla är att han är maktlös och att andra dominerar honom. Även han har en känsla av att vara inkompetent och att andra ser detta. Hans omedvetna attityd kan summeras som: ”Ingen tror att jag kan fatta beslut, men jag skall visa dem. Jag ska fatta beslut för alla hela tiden."

Med "The need for affection", den tredje fasen, menar Schultz behovet av nära relationer till andra enskilda människor, till exempel kärleksrelationer. Att känna sig omtyckt och uppmärksammad för den man är, att känna att man är värd att älskas. Ideallösningen för denna dimension kallar Schutz för den personliga personligheten. Detta är en person som omedvetet känner att han är en person som är värd att älska även för personer som känner honom väl. Han är även kapabel att känna och uttrycka genuin tillgivenhet mot andra. De två ytterligheterna som Schutz beskriver för denna fas kallar han den underpersonliga och den överpersonliga personligheten. Den underpersonliga personligheten är en person som undviker nära kontakt med andra. Omedvetet söker han dock och vill ha sådan men är rädd att bli avvisad. Han tror att om någon lär känna honom närmare kommer han/hon att upptäcka att han inte är värd att tyckas om. Han är rädd att ingen älskar honom och han har stora problem att genuint tycka om andra. Han misstror andra människors känslor mot honom. Den överpersonliga personligheten har också en känsla av att han inte är värd att tyckas om. Hans taktik är dock att ständigt söka en bekräftelse på att så inte är fallet. Hans taktik är att försöka binda upp andra genom att bli extremt intim och personlig eller genom att manipulera. Han knyter upp vänner och straffar subtilt varje försök av dessa att etablera vänskap med andra. Han är ofta dominerande. Bakom dessa båda ytterligheter finns en fientlighet mot omgivningen som härstammar från framtida förväntade avvisningar.

FIRO och gruppdynamik

Schutz har en funktionalistisk syn på grupper. Grupper bildas och upprätthålls så länge gruppmedlemmarna har nytta och behållning av dessa (jämför här även med Giddens (1984) teori om strukturering). Hur gruppen ser ut och hur den fungerar menar Schutz är beroende av sammansättningen av medlemmarnas profiler i de tre interpersonella dimensionerna. Han urskiljer fyra olika typer av ”compatibility” dimensioner för gruppen. De två viktigaste kallar han ”Originator Compatibility” och ”Interchange Compatibility”.

Originator Compatibility behandlar frågor som rör individers förväntningar och agerande mot varandra. I vilken mån uppfyller man inom gruppen varandras förväntningar på ett agerande som tillfredsställer andras behov och önskningar i de tre interpersonella dimensionerna? Kompletterar medlemmarna varandra? Finns det till exempel personer som har starka behov av att kontrollera måste det även finnas personer som har behov av att slippa kontrollera och som inte vill fatta beslut.(1)

Interchange Compatibility handlar om hur mycket av de tre olika interpersonella dimensionerna som medlemmarna kommer överens om skall finnas i gruppen. Detta avgör vilken typ av grupp det handlar om. För en familj är affecion mer centralt än för en ubåtsbesättning där troligtvis inclusion dimensionen är viktigare.(2)

Bildandet och utvecklingen av en grupp följer alltid enligt Schutz (1958:168) samma mönster. Den genomgår tre faser som till sin form och innehåll liknar de tre interpersonella dimensionerna. Till att börja med handlar det om gränsdragningsproblem. Vem skall tillhöra gruppen. Denna fas genomgås vid bildandet av gruppen. Därefter handlar det om vem som skall bestämma i gruppen och sedan om hur intima man ska bli inom gruppen. Varje fas måste lösas någorlunda bra innan man kan gå vidare in i nästa. Gruppens tyngdpunkt ligger i en av dessa tre faser beroende av vad syftet med gruppen är, både vilken uppgift som formellt är meningen att man ska lösa i gruppen och vilka problemområden som är viktiga för de enskilda gruppmedlemmarna. I graffiti-crews, jag återkommer om detta längre fram, är det de enskilda medlemmarnas behov av att lösa sina problem som uppstått i den första fasen som dominerar. I grupper med nazistisk ideologi är det frågor som härrör från den andra fasen som dominerar. Här är det behov av att kontrollera och kontrolleras som dominerar bland medlemmarna. Hur gruppen utvecklas beror med andra ord till stor del på vilket syfte skapandet av gruppen har. Är syftet bara att tillfredsställa medlemmarnas inre behov, är syftet i huvudsak bildandet av själva gruppen, är de två första nivåerna tillräckliga. Är syftet något annat, att arbeta mot konkreta mål som gruppen har krav på sig att uppnå, måste gruppen uppnå den tredje nivån för att fylla sin funktion så optimalt som möjligt. Utvecklingen av gruppen leder mot att mer och mer av dess energi kan användas till att lösa problem i stället för att hantera interna konflikter.

En optimalt fungerande grupp skapas enkelt med medlemmar som är sociala, demokratiska och personliga. Har medlemmarna inte dessa egenskaper blir det viktigt att ta hänsyn till de interpersonella dimensionerna när gruppen formas.

FIRO och graffitimålarna

I detta avsnitt skall jag försiktigtvis försöka använda den ovan beskrivna teorin på ungdomar som målar graffiti. Utgångspunkt är de graffitiungdomar jag träffat i samband med min studie (Johnson 2006 och Johnson 2013). Underlag till denna studie var intervjuer och samtal med ett 30-tal graffitimålare. Graffitimålare är en mycket heterogen grupp med en sak gemensam, de målar graffiti. För övrigt skiljer sig dessa ungdomar åt på många sätt. För att försöka hitta något gemensamt hos dessa ungdomar har jag tagit fasta på deras organisationsform. Denna beskrivs som relativt likartad bland de graffitimålare jag träffad i samband med studien.

Den typ av grupp, organisation, som framträder i intervjuerna samt i litteraturen är så kallade crews. Men även den bakomliggande graffitikulturen torde kunna räknas som en grupp enligt Schutz definition.(3) Crews består oftast av relativt löst sammanbundna grupper av graffitimålare där själva namnet på gruppen är det viktiga. Den förenande aktiviteten för gruppen är att skriva och måla gruppens namn på olika synliga ställen eller så snyggt som möjligt och målsättningen med gruppen är främst att ge den, och därmed dess medlemmar, så mycket uppmärksamhet och hög status som möjligt bland andra graffitimålare. Det viktigaste problemet inom denna typ av grupp handlar om gränsdragning. Vem skall tillhöra gruppen. Eftersom målet är relativt enkelt, bestäms detta till stor del genom vem som kan bidra till detta på bästa sätt. Att bli inkluderad i ett crew handlar inte så mycket om vem man är som individ utan vad man kan prestera. För ungdomar som har svårt att känna sig inkluderade i kamratgrupper eller i skolan kan tillhörigheten till ett crew eller att bara känna sig inkluderad i den vidare graffitikulturen bli ett uppnåeligt alternativ. Att bli inkluderad någonstans för en prestation som för dem är möjlig att genomföra. Att tillhöra gruppen är det centrala och eftersom grupperna är löst sammanhållna, så sker oftast en relativt liten utveckling mot mer integrerade gruppformer. Denna typ av grupp uppfyller dessa ungdomars behov. I dessa grupper är det fasen "the need for inclusion" som är det centrala och grupperna består av individer som genom skapandet av dessa grupper försöker lösa sina individuella fasspecifika problem av denna typ. "The need for control" och "the need for affection" faserna inom dessa grupper spela en mer undanskymd roll.

Då "the need for inclusion" verkar vara den dimension som är mest central för de graffitirelaterade grupperna bör det utifrån Schutz teori vara rimligt att anta att dessa grupper i hög grad består av individer som haft problem i hanteringen av de specifika problem som är förknippade med denna interpersonella fas. Schutz beskrivning av den undersociala personligheten, en av konsekvenserna av en mindre lyckad utgång av denna interpersonella fas, passar väl in på graffitimålarna. Han skriver:

“…he wants to maintain this distance between himself and others, and insists that he doesn´t want to get enmeshed whith people and lose his privacy. But unconsciously he definitely wants outhers to pay attention to him. His biggest fear are that people will ignore him, generally have no interest in him and would just as soon leave him behind.” (Schutz 1958:25-26)

Att måla graffiti innebär att man som individ håller sig i bakgrunden och man skaffar sig en ny identitet genom sin tag-pseudonym (eller crewnamn) samtidigt som själva målandet handlar om att få andra att lägga märke till sig. Schutz menar att de undersociala måste skaffa sig en arena där de kan känna sig uppmärksammade utan att som individer behöva ta risken att stå i centrum. Detta kan handla om en fantasivärld. Graffitimålarna skapar sig en subkultur där de kan tillfredsställa detta behov av uppmärksamhet. Framförallt klotter och tags ger målaren en känsla av att existera som enskild individ. Här kan han få en bekräftelse genom att själva aktiviteten är farlig och risken att åka fast är stor. Med graffiti-tags visar han övriga inom kulturen att han är modig, smart och har kontroll över sitt liv. Han blir en specifik individ med specifika egenskaper i andras ögon. Den spänning och de ”adrenalinkickar” som många informanter beskriver, kan härledas till en inre upphetsning över att man väcker reaktioner hos andra, både inom graffitikulturen men även bland till exempel väktare och poliser. Kan man få andra att reagera så är det ett tecken på att man är en så pass viktig person att man är värd att uppmärksammas.

När man uppnått och säkerställt en identitet inom kulturen kan nästa steg bli att söka erkännande och uppmärksamhet för vad man gör, för sin kompetens. Att måla kvalitativ graffitimålningar och få ett erkännande för detta kan fylla denna funktion. Här handlar det om att förfina sin teknik och sin stil och få ett erkännande av andra för detta och att därigenom känna att man är en kompetent och duktig person. Dessa aspekter kan härledas till en ökad betydelse av "the need for control" dimension.

Man kan dock inte lösa de förhållanden som har lett fram till att man har ett behov av graffitikulturen. Man skapar här en kultur som på ett symboliskt sätt dock kan kompensera det som man saknar. Detta är dock oftast bara gångbart inom just denna kultur. Detta kan vara en av orsakerna till att det för vissa är svårt att lämna graffitin bakom sig. Man är här en specifik, kompetent individ, vilket man inte känner att man är i det övriga samhället.

Om man följer Schutz resonemang vidare menar han att det undersociala beteendemönstret är grundat i en brist på kontakt och uppmärksamhet från föräldrarna under framförallt "the need for inclusion" fasen - det vill säga under det första levnadsåret (Schutz 1958:87). Om man utgår från detta och spekulerar vidare skulle föräldrars separation kunna vara ett tecken på problem i detta avseende. Huruvida detta kan tolkas som en brist på kontakt och på uppmärksamhet under just det första levnadsåret kan diskuteras. Men en separation, när den än inträffar, skulle kunna tänkas tyda på konflikter och slitningar inom familjen även före separationen och detta kan i sin tur ha lett fram till att utrymmet för kontakt och uppmärksamhet för barnet minskar.

Några studier tyder på att graffitimålare i relativt stor utsträckning kommer ifrån splittrade hem. I en riksrepresentativ svensk enkätstudie bland 15-åringar angående deras brottslighet (Ring 1999) har Axnäs (2000) vid en djupare analys av graffitimålarna och klottrarna i denna studie visat att dessa i betydligt större utsträckning än ”värstingar” och övriga ungdomar kommer från splittrade hem - skilsmässohem. Av graffitimålarna kom 39 procent från splittrat hem, bland klottrarna 42 procent, bland "värstingarna" 31 procent. Detta skall jämföras med 27 procent bland de övriga ungdomarna i studien. Skillnaderna var signifikanta.(4) I Jacobsons (1996:61) enkätstudie 1991 av 45 graffitimålare hade 36 procent föräldrar som var skilda. Riksgenomsnittet då var 19 procent. Även denna skillnad var signifikant. I Skyum-Nielsens (1987) intervjustudie av åtta graffitimålare i Köpenhamn hade fem föräldrar som var skilda. I min studie har inte frågan om huruvida föräldrarna varit skilda ställts systematiskt. En av informanterna, Tomas, har dock reflekterat över skilsmässors betydelse för graffiti. Han sa vid en intervju:

"Jag har en egen teori. De flesta av mina polare som målat mycket är skilsmässobarn /…/ det går åt så mycket energi för föräldrarna när de skiljer sig så att de hinner inte ge barnen så jävla mycket uppmärksamhet under den tiden. Och sen så kanske de inte bor, som min ena kompis farsa, han bodde i en annan del av Sverige och då träffade han inte honom så ofta och då är det kanske svårt för morsan som måste jobba att hinna ge sin son all uppmärksamhet han behöver och då måste man söka den någon annanstans."

De ovan redovisade studierna tyder på att graffitimålarna i något större utsträckning verkar komma från splittrade hem men man får inte glömma att majoriteten av ungdomar i dessa studier kom från intakta hem. Man kan dock konstatera att splittrade hem rent generellt är en ofta förekommande faktor i samband med ungdomsbrottslighet (se t ex Hollin 1989:36ff, Martens 1992:44 och Sarnecki 1981:134ff). Brist på kontakt och uppmärksamhet från föräldrarna förekommer dock självklart även i intakta hem.

Sammanfattning

I denna artikel har jag gjort ett försök att diskutera graffitifenomenet utifrån en socialpsykologisk teori. Med början i graffiti som gruppfenomen, har jag med utgångspunkt i FIRO-teorin diskuterat bakomliggande orsaker och min målsättning har varit att försöka visa att för att förstå fenomenet graffiti kan det vara fruktbart att titta på förklaringar på individnivå.

Litteraturförteckning

Axnäs, N. (2000): Graffiti, brottslighet och narkotikabruk bland elever i årskurs 9.

Forsyth, D., R. (1983): An Introduction to Group Dynamics. Monterey: Brooks/Cole

Giddens, A. (1984): The Constitution of Society. Outline of the Theory of

Hollin, C., R. (1989): Psychology and Crime. An introduction to criminological psychology.

Jacobson, S. (1996): Den spraymålade bilden, graffitimåleriet som bildform,

Johnson, M. (2006): Inblick i en ungdomskultur. Samtal med graffitimålare. Kriminologiska

Johnson, M. (2013): Varför målar ungdomar graffiti? I: Estrada, F., Flyghed, J. (Red.) Den

Martens, P. (1992): Familj, Uppväxt och Brott. Stockholm: Brå-rapport 1992:1.

Ring, J. (1999): Hem och skola, kamrater och brott. Avhandlingsserie 2. Kriminologiska

Sarnecki, J. (1981): Ungdomsbrottsligheten. Omfattning, karaktär, orsaker och

Schutz, W. (1958): FIRO. A Three-Dimensional Theory of Interpersonal Behavior. USA:

Skyum-Nielsen, A. (1987): ”Graffiti – en kriminologisk undersogelse.” I: Justitia. no 4, s 1-

Wheelan, S. A. (2005): Group Processes. A Developmental Perspective. Boston: Pearson